lördag 20 december 2014

Björn vs filten

Här kommer en liten snabbt nedkladdad illustration baserad på en verklig händelse:

Vad som händer är att Björn tycker att filten är för långt ner. Det är kallt i rummet. Han drar därför upp den. Det är inte det enklaste eftersom den sitter fast i fotändan så han ser till att dra den så långt upp över oss han kan. Men i samma ögonblick som han släpper taget far filten iväg långt ner mot fötterna och vi har därmed betydligt mindre filt över oss än från början. Jag skrattade självklart åt spektaklet medan Björn var mer missnöjd.
Det var en ganska komisk situation men kylan gjorde samtidigt att man önskade att filten var lite större. (Vi har en större filt men den orkar man ju inte stiga upp och hämta, speciellt inte när det är kallt.)

lördag 22 november 2014

Väntetid

Det är tomt i rummet. Jag kan sätta mig var jag vill. Eller kanske är det snarare: jag måste välja vilken plats jag ska sätta mig på. Ena änden av en av de gröna sofforna får duga. Det är givetvis ingen mjuk soffa som man sjunker ner i, utan det är mer likt en tygklädd bänk vars rygg är lite väl långt bak. Gjord för att sitta och vänta i.

Några tidningar ligger utspridda på bordet men jag rör ingen av dem. Även om någon skulle se intressant ut så har jag inte ro att sitta och läsa.

Det känns som att tiden står still när jag sitter där men jag kan ändå inte slappna av. Några tjocka ljus står på ett litet sidobord. Deras elektriska lågor bidrar till känslan av att tiden inte existerar här, att allt har frysts i ögonblicket. Klockan på väggen mittemot saknar sekundvisare och det är tomt bakom glasrutan där man betalar.

Ett lågt brummande från luftkonditioneringen är det enda tecknet på att jag inte fastnat i ett ögonblick. Bakom dörrarna vet jag att det finns en korridor, men de är för kompakta för att jag ska kunna höra steg eller röster från de som vistas där innanför. Dit jag snart ska.

Klockan är nästan halv nu, så tiden har rört sig en aning. Jag tar ett djupt andetag men armar och ben vill inte slappna av det minsta. Dörrarna öppnas och en man kommer ut. Jag hoppar nästan till av den plötsliga händelsen. Är det min tur nu? Nej, det var bara någon som redan klarat av sitt besök och ska hem. Dörrarna slår igen och mannen avlägsnar sig. Jag hör hans steg ända bort till dörren ut och sedan återkommer tystnaden.

Jag är trött. Dels är jag inte van att stiga upp så tidigt på dagen, dels är det utmattande att sitta på helspänn med ögon som är lite större än de brukar vara. Snart kommer någon öppna dörrarna igen och ropa mitt namn, le när jag reser mig och följer med in. Antagligen kommer min nervositet synas direkt. Det är nog få som passerar dörrarna med glädje och självsäkerhet.

Nu öppnas dörrarna. Den här gången är det för att det är min tur och jag reser mig upp från soffan. Väntan är slut men än är det inte över. Tandhygienisten ler när jag passerar förbi honom in genom dörrarna.

torsdag 30 oktober 2014

En växande stjärnhimmel

De ligger i sängen när ljuset slocknar. Små ljuspunkter blir synliga ovanför dem, lyser av det ljus de samlat på sig under dagen likt de två känner styrkan av all den glädje de upplevt sen dag ett. Den finns representerad där uppe som den största stjärnan av dem alla. Den första dagen, dagen då allt började om och livet förändrades.

De låter blicken vandra vidare från stjärna till stjärna. Varje enskild individ - en vecka de spenderat tillsammans. Hon pekar ut en stjärnbild, formad som ett hjärta. En lite större stjärna för att de passerat ett halvår och flyttat till en större lägenhet. En annan för det välkomnande de mötts av i den andres släkt.

En rad stjärnor lyser ovanför henne. En karta över de platser de besökt. Hemorten är störst av dem alla. En större stjärna bland mindre jämlikar utgör symbolen för den kryssning de gjorde i somras.

Även om några stjärnor lyser svagare, de mindre glada stunderna, så kämpar de ändå tappert mot mörkret runt omkring. De syns ändå i tomheten.

För varje vecka som passerar växer stjärnhimlen ovanför dem. Minnena av lycka såväl som tårar förvandlas till lysande ljuspunkter fästa med häftmassa.

Om någon av dem får svårt att sova kan de öppna ögonen och mötas av stjärnorna. Låta tankarna röra sig mellan den tid som gått sedan den första stjärnan och den fyrtionde som nyss sattes upp. Minnas ögonblicken som passerat tills de försvinner bakom stängda ögonlock. När ögonen öppnas igen är det början på en ny stjärna som förhoppningsvis även den får förenas med sina kamrater. I taket ovanför de två sovande gestalterna i sängen.

Ja, vi har stjärnor i sovrummet. En för varje vecka vi varit tillsammans. <3

torsdag 16 oktober 2014

Rädslor och stenar

Ibland tänker jag att det är underligt hur sammanlänkade våra humör har blivit. Att jag börjar gråta för att han mår dåligt, en person som jag överhuvudtaget inte hade träffat för några år sedan. Men också att hans glädje kan lyfta oss båda.
Och ibland skrämmer kopplingen mig. När jag ser hur effektivt den styr mitt humör. När hans nestämdhet blir till stenar även jag kämpar med att bära.

Ibland tänker jag att det är underligt hur jag kan påverkas bara av att titta på honom. Hur en trist dag resulterar i ett fånigt leende så fort våra ögon möts. Hur jag plötsligt kan fyllas av lusten att bara rusa fram och krama honom. Och aldrig släppa taget.
Och ibland skrämmer det mig. När jag funderar över hur jag skulle överleva utan honom, hur mycket mörkare varje dag skulle te sig.

Ibland tänker jag att jag är så otroligt lyckligt lottad som har honom. Att vi hittade varandra, något vi båda tvivlat på skulle ske.
Och ibland skrämmer det mig. När det känns för bra för att vara sant, för bra för att vara verkligt.

Slutsatsen? Rädslorna och de extra stenarna bär jag gärna om det betyder att jag kan krama honom en stund till. För de lyckliga ögonblicken är ovärderliga.
Björn. Jag älskar dig.

söndag 12 oktober 2014

Känslor?

Hur vet man om man är kär?

Inte är det väl så enkelt som att man vill spendera tid med personen i fråga, alltid mer tid än man gör. För visst kan man vilja vara mer med sina vänner.

Så vad är skillnaden? Vad är det som väger över vänskapskänslor till romantisk kärlek?

Man kan sakna sina vänner så saknad när de inte är i närheten kan det väl inte vara.

Är det tankar kring kyssar och hudkontakt som krävs? Kan man luta huvudet mot en kompis axel eller är det ett tecken på starkare känslor?

Hur katten ska man kunna veta sånt? Hur kan någon veta innan de vet...?

Man kan vara rädd för att vänner försvinner och man kan fasa för den dag en vän inte finns. Det behöver inte vara mer än vänskap för det.

Så vad är det som utmärker kärlek? Bara att allt känns starkare? Om det är så, hur vet man när gränsen passerats? Hur vet man om man är kär?

Texten är baserad på osäkerheten jag kände innan jag blev tillsammans med Björn.

fredag 26 september 2014

Tidig morgon

Jag har börjat gå redan innan bussen åker. Orsaken som drivit mig ut i höstkylan tidigt på morgonen är på väg bort. Han har stigit på bussen. Jag kan inte låta bli att följa bussen med blicken när den väl kör iväg och försvinner utom synhåll. Mina fötter har självmant glömt bort att de ska röra på sig, så med bussen borta får jag börja gå igen.

Det tar inte lång tid att nå gångvägen. En hög trädbarriär skiljer den från den större bilvägen. Ljudet av någon enstaka morgonpigg bil låter avlägset när det tvingas sila genom bladen som inte kommer falla riktigt än. Det tydligaste ljudet är mina egna steg mot våt asfalt. Vänsterfoten låter mer än höger och jag funderar över om det är skornas fel eller om jag favoriserar det benet just nu. Den raka gångvägen kantas av enstaka gatlyktor som lyser upp och reflekteras i våta löv.

Jag glömmer nästan att svänga av på stigen upp till vår gård, men bara nästan. De röda trähusen ligger tysta runt gräsmattan i mitten. Trätrapporna vrider sig upp mot loftgångarna vars räcken nyligen målades vita. Mina steg försvinner i gräsmattan när jag genar över den för att nå rätt trappa. Ljudet som uppstår när jag kliver uppför trappan är bekant samtidigt som det förstärker den ensamma stämningen.

Jag behöver inte leta efter nyckeln, den är det enda som ligger i fickan på den nyss framtagna vinterjackan. Ljudet när den vrider om i låset är ännu mer välbekant. Med lätta fötter går jag in, jag vill inte störa grannen där under.

När dörren stängts och låsts åker skor och jacka av. Först då märker jag skillnaden, hur annorlunda lägenheten är. Flyttlådorna står kvar i hörnet, kartongerna efter den nyligen uppackade skänken ligger fortfarande kvar som hinder i hallen, sängen står tom i sovrummet. Allt är precis som förut men ändå ser allt underligt ut i mina ögon. För lägenheten har aldrig känts så öde.

lördag 20 september 2014

Nytt, större, mer

Jag och Björn har flyttat till en större lägenhet: en två på 48 kvadrat. Trots att vi flyttade i slutet av augusti står hälften av lådorna oupppackade och tar upp utrymme i varenda hörn. Vi skulle inte längre få plats i den gamla lägenheten för den större ytan har gett oss en anledning att skaffa der där vi saknat tidigare. En ny fotölj, ett matbord, en dubbelsäng, en städmopp... En skänk eftersom det inte finns någon bänkyta att tala om i köket...

Ändå finns det fortfarande så mycket mer man skulle vilja skaffa. En större dörrmatta kanske? En egen tvättmaskin så man slapp de krångliga maskinerna i tvättstugan (tog oss minst en halvtimme att få igång dem första gången; hur ska man veta att man måste dubbelklicka på startknappen?). En vattenkokare så man slipper kastrullen när kvällsteet ska kokas (fast var skulle den få plats?). En till hylla för filmer är mycket behövligt. Ett litermått. Några matlådor till kanske inte vore dumt så att vi kan lämna tillbaka de två vi lånat?  En skanner vore användbart (fast var skulle den stå?).

Nej, vi får nog ta det lite lugnt nu. Packa upp de saker vi redan har istället för att leta efter saker som saknas. Fylla hyllorna i skåp och bokhyllor innan vi spenderar pengar på fler. För vi har det nödvändiga, det vi behöver, och lite till. Tror jag, det är svårt att vara säker när det mesta fortfarande ligger undangömt i flyttlådorna.

torsdag 24 juli 2014

Mellantid

Jag var säker på att jag behövde vila. Sova och ta igen mig. Låta kroppen återgå till en vardag på småländsk stillastående mark. Smälta alla intryck av hav, hytt, drinkar och gungande.

Efter att magen utfodrats med den välbekanta Hovshagapizzan var det därför sängen som gällde, att klockan bara var fem på eftermiddagen spelade ingen roll. Men sömnen dök ändå inte upp på beställning. Jag var inte trött. Inte heller var jag pigg. Skymningen i lägenheten bakom de fördragna gardinerna gjorde att det varken kändes som dag eller natt. Magen var inte direkt orolig, men den hade heller inte nått ett stabilt läge. Ingenting var det ena eller andra, allt hade fastnat i ett mellanläge.
Vi pratade. Om viktiga som oviktiga saker, nytt som gammalt. Rösterna fyllde vad som kändes som en mellandag i väntan på den behövliga sömnen. Samtalet flöt på utan långa pauser men med ett lugn som passade mellanrummet vi fallit ner i.

Hungern var början till slutet av mellantillvaron. Skåp och kylskåp undersöktes i jakt på något ätbart som inte behövde lagas till. Sen kröp vi upp i soffan med varsin kanelbulle och varsitt stort glas med mjölk. Vi var inte helt närvarande i nuet, men inte helt borta heller. Fortfarande mellan. Det var mitt i natten när vi sedan återvände till sängen. Tröttheten hade krupit närmare, tankarna blivit lite mer slöa. Några mummlande meningar från halvsovande utmattade figurer senare så infann sig till sist sömnen och med den försvann mellandagens svävande mellanrumskänsla.

torsdag 17 juli 2014

Drakkarts kryssning

Här kommer en ny reseberättelse från Drakkart. Hör hans version av min första kryssning. Första halvan av resan ur pojkvännens synvinkel finns på hans blogg.

Kryssningen började med tåg från Alvesta,
Drakkart tittade ut genom fönstret för det mesta.
Han var lycklig att han fick följa med,
När tåget for förbi träd efter träd.
På tåget mot Stockholm.
Drakkart är mer intresserad av att titta ut än i kameran...
Efter lätt lunch i Stockholm blev det tunnelbana,
Det gick snabbt och lätt trots brist på vana.

Serenade, kryssningsbåten, blev synlig mot skyn,
Det var för Drakkart en spännande syn.
Det var många fler som tagits sig dit,
Passagerarkön ringlade sig en bra bit.
Silja Serenade till vänster i bakgrunden, Baltic Queen till höger.
Till sist steg sällskapet ombord enligt planerat,
Att Björn hittade gjorde hyttletandet okomplicerat.
Väl bakom stängd dörr var Björn lite slut,
Så alla vilade fram tills båten gick ut.
Björn och Drakkart vilar i hytten.
Ute på däck byttes hamn mot skärgård,
där var vi så länge att Björn slog rekord.
Ute på däck strax efter avgång.
Sen middag på däck 6, en bokad buffé,
Maten slank ner trots tveksam kvalité.
Drakkart ville äta upp Björns buffémat.
Vägen tillbaka till hytten tog extra tid,
då två ville handla saker på TaxFreen bredvid.

Efter vila och champangne blev det drink på högre däck,
Där njöt alla av utsikt tills solen var väck.
Mot solnedgången drömde Drakkart att han flög,
Medan CaBj hittade drinkar som dög.
Björn och Drakkart vid drinkarna på däck 13.
Drakkart beundrar solnedgången.
Drakkart tröttnade först, lät dagen vara slut,
Han somnade medan skeppet for mer österut.

Drakkart vaknade till öppen havsutsikt,
Såg hur Gabriella närmade sig kvickt.
Sina följeslagare väckte han, snäll som han var,
men bara Caroline gav honom något svar.
Medan Drakkart poserade inför Carolines mobil,
sov Björn vidare vilket Drakkart tyckte var dålig stil.
Gabriella utanför hyttfönstret medan
Björn sover vidare bakom kameran.
När de flesta stigit av i Helsingfors stad,
Vandrade Drakkart själv på båten, ganska glad.
Drakkar på en öde promenade i båtens mitt.
Sen hängde han med CaBj ut på ny mark,
hittade turfzoner på gata och i park.
Drakkart tyckte det var skönt att han blev buren i famnen,
För det var en bra bit till McDonalds från hamnen.
McDonaldsbesök i Helsingfors.
Vid hamnen med båten i bakgrunden.
Tillbaka de vände, tillbaka ombord,
Efter fotande och drink fick de tag i ett bord.
Det var där Drakkarts resa tog en förfärande sväng,
Efter CaBj betalt mat för en ganska dyr peng.
Olivolja tyckte servitrisen skulle serveras,
för Drakkarts del hade den hellre kasserats.
Olivolja på italiensk resturang ombord på båten.
Björn puttade Drakkart ur balans,
Och Drakkart föll på nosen hans.
Rätt ner i skålen med oljan for den stackars draken,
Ansiktet helt dränkt och upp stod baken.

Snabb var färden tillbaka till hyttens avskildhet,
Där Drakkart fick duscha i en evighet.
När det mesta var borta var Drakkart våt,
Han var tjurig och ledsen, föll nästan i gråt.

Torkning med hårfön hjälpte inte precis,
men det var i alla fall en varm och skön bris.
Drakkart stannade i hytten för att tjura,
Hans medresenärer lät honom klokt nog sura.
En genomsur Drakkart torkas med hårfön i hytten.
Framåt natten dök Björn upp med en överraskning,
En skinande, lysnande, grönskimmrande ring.
Allt förlåtet, Drakkart var helt betagen,
Det blev ett lyckligt slut ändå på dagen.
Drakkart blev väldigt förtjust i den grönlysande presenten.
Hemresan var det enda som var kvar,
över vatten och genom tunnel den innebar.
Med packningen blev det dock ganska tungt,
men väl på centralstationen var det ganska lugnt.
Drakkart på Stockholms central.
Tåget följde spåren tillbaka till start,
när nästa resa blir är än så länge oklart.
Men något som nog är väldigt uppenbart,
är att Drakkart nu bär på ett olivolje-hat.

lördag 5 juli 2014

Synopsis

Synopsis, översikt, överskådlig sammanställning, resumé, sammanfattning... Något jag aldrig känt mig bra på när det är mina egna texter som ska sammanfattas. När jag skriver gör jag vanligtvis inte synopsis först som jag kan följa under skrivandet utan jag låter händelsetrådarna breda ut sig som de vill. Om jag sedan försöker sammanfatta dem blir det lätt rörigt. Inte för att materialet nödvändigtvis är rörigt. Enligt Björn, som tappert kämpat med att hjälpa mig, kan det bero på att det händer mycket hela tiden i mina relativt korta romantexter. Han säger att jag inte gillar långsamma övergångsbitar ... och det stämmer nog. Finns det någonting tråkigare att skriva än de där scenerna som bara är till för att flytta en person från en händelsepunkt till nästa?

Nu har jag i alla fall två förhoppningsvis begripliga sammanfattningar av mina två aktuella bokprojekt (Corielle och Varg). Om man inte räknar alla kasserade försök, då är det betydligt fler än två. Svårast var att få med händelserna som kräver en del bakgrundsinformation. Delar av Corielle blir svåra att hänga med i om man inte känner till de regler som gäller och i Varg behöver man känna till en del om den typ av varelser handlingen kretsar kring. 

Ibladn tänker jag att det verkar enklare att skriva sammanfattningar av texter som inte hör till fantasygenren. Inte behöver man nämna de där varelserna man skapat. Eller förklara att den där karaktär kan gå genom väggar. Eller att den där händelsen beror på den där magiska lagen som inte finns någon annanstans än just i denna text.

De små händelserna och det som rör sig i bakgrunden blir tydligare för mig när jag har min nyskrivna synopsis framför mig. De lyser med sin frånvaro. Efter flera iterationer har jag lyckats rensa bort majoriteten av dem och fått det viktigaste att rymmas på en knapp A4-sida. För det är väl i princip det man får göra. Ta bort alla beskrivningar, all oviktig bakgrundsinformation, sidospåren och småkaraktärerna. Ta bort allt som inte hör till nyckelscenerna, helt enkelt. Rensa, ta bort, korta ner... Försöka att släta ut de röriga händelserna så att de blir någorlunda presentabla, och inte tar mer plats än nödvändigt.

tisdag 1 juli 2014

Ljudboks-tips +

Tips för de som vill lyssna på en gratis ljudbok på engelska: The Hidden Things skriven och uppläst av Doyce Testerman.

Jag har tidigare skrivit en recension av boken på Astrids blogg så de som vill veta mer om den kan läsa vad jag skrev då.
Nu ges den ut i ljudform som en gratis podcast, vars sjunde avsnitt presenteras av ...

...                                      
...                           
...              
Mig!  :D

"Presenteras" som i "brought to you by", som i "sponsrat av". Inte så märkvärdigt egentligen med andra ord.

Boken är i alla fall bra. Ni kan få en länk till första avsnittet av boken också. :)

onsdag 25 juni 2014

Drakkarts reserapport

Jag och Björn åkte upp till Gävle för att fira midsommar med hans familj och träffa flera av hans släktingar. Drakkart följde med så han får äran att berätta om resan.

Här kommer Drakkarts reserapport,
när vi från Björnamo tog bilen bort.
Första stopp i Vimmerby för kaffe till Björn,
där togs det turfzoner runt första fotots hörn.


Stopp i Vimmerby.
Några fler stopp blev det under färden,
Björn tog zoner och Drakkart såg världen.

I Solna var vi 11 timmar efter start,
att sova i bilen tyckte Drakkart verkade smart.
Full av nya intryck somnade Drakkart snabbt,
Att de stannade nån dag i Stockholm märktes knappt.
Tydligen träffade de syster till Björn,
hennes pojkvän var också med på ett hörn.
CaBj tog turfzoner och åt ute i fint väder,
medan Drakkart i bilen drömde om lugnare städer.


Björn och Caroline äter ute i Stockholm.

I Gävle stannade vi sedan några nätter,
där serverades det midsommarrätter.
Grillande och kortspel och umgänge,
det kändes som att midsommar höll på väldigt länge.


Sovplatsen i Gävle påminde Drakkart om en mysig grotta.
Drakkart tyckte dock Björn och matte var elaka,
för jordgubbstårtan fick aldrig Drakkart smaka.


Jordgubbstårta på midsommarafton.
Som hämnd åt Drakkart upp deras frukost dagen därpå,
eller ja, det var vad Drakkart försökte alltså.


Drakkart äter frukost.
En jättelik låda fick de av Björns kusin,
Drakkart tyckte den var väldigt fin.


Subwoofer (bashögtalare) som Björn fick.

Björns farmor besöktes på väg mot Valskog,
nedanstående foto hans faster tog.


Besök hos Björns farmor i Lindesberg.

Vidare mot Valskog det alltså bar,
där vi möttes av Björns far.
Kungsör ligger nära, dit for vi nästa dag,
där vandrade vi runt ett ganska bra tag.
Kyrka, Thor Modén och en port,
hittade jag i Björns barndomsort.

Kungsörs kyrka i bakgrunden.
Drakkart hälsar på Thor Modén.
Drakkart hittade en port!
Kan ni hitta Drakkart?
Men mest intressant tyckte de var,
att titta på byggnader som fanns kvar.
Hus där han bodde och skola han gick i,
frisör och torg gick vi också förbi.


Drakkart och Björn vid hans barndomshem.
Drakkart gungar utanför Björns gamla skola.
I slutet av dagen besteg vi en höjd,
På Björns axel är Drakkart väldigt nöjd.


Drakkart och Björn beundrar utsikten
över Mälaren och Kungsör.

Längs Vätterns fina strand,
åkte vi hemmåt mot Småland.
Ungefär när vi passerade det finaste området,
Lade Drakkart beslag på hela godisförrådet.


Drakkart vaktar sin skatt vid Vättern.

Att vara ute och resa tyckte Drakkart var underbart,
så Drakkart hoppas att nästa resa blir ganska snart.


Drakkart vid Gyllene Uttern.

fredag 20 juni 2014

Större cirkel

Min farmor, Berit Ahlberg, var en fantastisk person. Vill ni läsa om henne så kan ni gå till Astrids inlägg om henne. Farmor sade alltid att hon varit en blyg person men jag såg aldrig minsta spår av denna blyghet för hon var alltid framåt, kunde prata med alla och skapa vänner var hon än befann sig. Något hon sade en gång har satt sig i mitt minne. Hon pratade om cirklar. (Påstår inte att det är hennes egna idéer, det var bara från henne jag hörde det.)
Det var flera år sedan nu och eftersom jag bara litar på mitt minne kanske det inte blir helt rätt. Men grundidén bör vara densamma.

Man har en cirkel runt sig som innefattar allt man är helt bekväm med att göra.
Utanför den cirkeln finns en till: saker som man kan klara om man måste men helst vill undvika.
Och utanför den finns saker man inte vågar.

Hämta jullådorna nere i Björnamohusets krypgrunden är något som finns i min första cirkel. Eventuella spindlar, dunklet och spikar i det låga taket kan jag hantera utan problem. Längre bort är saker som att äta ute eftersom jag inte tycker om att välja mat. I utkanten av cirklarna finns saker som att inleda samtal med personer jag inte känner.

Genom att göra saker i mittencirkeln lite oftare kan man vidga sin innersta cirkel och de andra följer efter.
Som exempel kan jag ta "att själv ta bilen till universitetet". Detta var i min andra cirkel för några år sedan, när jag nyligen tagit körkort. Efter att ändå ha kört till universitetet ett par gånger hade den handlingen hamnat i den första.

Jag är övertygad om att mina cirklar växt ordentligt under det senaste året eftersom jag varit i situationer jag inte är van vid. Jag blev erbjuden mer jobb. Jag lärde känna nya personer. Jag sade hej till personer på gatan som jag inte kände och satte mig ner med slutna ögon i en galleria. Jag deltog i Tomten fryser fast igen och nämnde den för arbetskollegor, gamla bekanta och släktingar. Jag körde runt och parkerade lite överallt i stan, skjutsade folk och knackade på dörrar. Jag startade en blogg. Jag övernattade hos kompisar. Jag avsade mig arbetsuppgifter. Jag vågade luta huvudet mot en axel. Jag fick en underbar pojkvän, flyttade hemifrån och blev sambo. Jag fick en nyckel som inte ska tappas bort. Jag räknade på inkomster och utgifter. Jag gick till affären och köpte två diskborstar. Jag övernattade på hotell och åt på restauranger. Jag tvättade tvätt i tvättstuga och köpte möbler på IKEA. Jag var på dop med pojkvännen, som enda representant för min familj. Jag har kört ända upp till Stockholm, och vidare. Jag har kört i stressande Stockholmstrafik med vägarbeten, en förvirrad men enträgen gps och en osäker navigatör vars riktningsangivelser ej gick att lita på.

Och idag ska fira midsommar med pojkvännens familj i Gävle.

Min innersta cirkel är kanske fortfarande ganska liten men dess kant rör sig bortåt, i rätt riktning. Och med pojkvännen vid min sida känns det inte lika otäckt att korsa gränsen, för jag vet att han finns där när jag behöver det.

onsdag 11 juni 2014

Kamp mot trötthet

Med regn som hindrar husmålande och uppsatsen färdigskriven har han gett upp kampen mot tröttheten. Han lutar huvudet mot mig där jag halvsitter i sängen och jobbar. Med hans nytvättade hår bara några centimeter från ansiktet och tyngden av hans huvud arbetar jag vidare. Jag vill hinna färdigt innan vi åker upp, mot Gävle, för att fira midsommar.

Det dröjer inte länge förrän hans andetag djupnar. Jag fortsätter med mitt till det rofyllda ljudet av de lågmälda andetag han tar i sömnen. Jag trivs i situationen, trots att det är mycket jobb kvar. Njuter av att han fallit i sömn alldeles intill mig.

Utanför faller regnet allt tätare och min målstolpe för dagens jobb närmar sig stadigt. När jag till sist ger mig för dagen vaknar han till bara för att konstatera att det regnar innan hans medvetande åter försvinner bort från vakenheten.

Nu, när regnet ackompanjeras av hans låga snarkningar, är jag nöjd. Glad att just jag fått den, enligt mig, bästa pojkvännen. <3

fredag 6 juni 2014

Uppdatering

Ljudet från högtalaren ute i trädgården hörs genom det öppna fönstret. Pojkvännen med kusin målar huset i sommarvärmen. Själv håller jag mamma sällskap i köket. En pigg fluga flyger vända på vända runt rummet.

Mamma jobbar medan jag förbereder det sista inför inskickandet av mina två manus. Kollar igenom alla dokument en extra gång, mest för att fördröja stunden då jag skickar iväg dem. Två nya sidor har dykt upp på bloggen idag; ytterligare ett sätt att dra ut på tiden. Snart tröttnar jag på mina egna bortförklaringar och dröjsmål, bifogar filerna i ett mejl och hovrar över skicka knappen...

Sen fegar jag ur och väntar lite till. När pojkvännen väl är klar för dagen vågar jag kanske.

torsdag 29 maj 2014

Novell: Flera månader senare

Detta blir lite av en uppföljare till ett av mina tidigare inlägg: Fågelsång.

Det är flera månader sedan bubblan kom till. De två har vant sig vid den välvda kupolen ovanför dem, vant sig vid att den vajar i takt med deras rörelser. Vant sig vid att traska genom den tunna hinnan och se den värld de bodde i tidigare på andra sidan, och sedan hitta tillbaka in i den mysiga tryggheten.

Gräset under deras fötter är fortfarande skimrande grönt och blommorna har inte slokat, medan världen utanför gått mot sommarens grönskande värme. Asfalten där är fortfarande kvar, men gråheten tycks inte riktigt lika matt längre. Lite av bubblans skimmer följer deras steg.

För båda är det mer bekant att hålla den andres hand, än känslan av sin egen. Sammanflätningen av fingrar har blivit vanligare än motsatsens tomhet. Rädsla och osäkerhet har ersatts av en trygghet att de inte är ensamma, att de har varandra.

Deras humör svänger i takt med varandras. Hans dysterhet drar ner henne och han faller med hennes tårar. Men i längden vinner lyckan. Glädjen över att vara två, i en bubbla som inte längre ser ut att kunna spricka av ett enda oförsiktigt andetag.

Bubblan har mer och mer blivit en naturlig del av omgivningen. Rädslan för det okända dränks i övertygelsen att de två ska hålla länge. De har börjat inreda det lilla utrymmet. De rensar bort det fulaste ogräset och kastar ut gruset som smiter in från den omgivande gråheten. Låter ärlighet stärka väggarna och trygghet tvätta bort de värsta rädslorna.

Det är flera månader sedan bubblan kom till, och den står stadigare än någonsin. En grönskande kupol i en värld som går mot sommar.

fredag 16 maj 2014

Den där rädslan

Har du någonsin drabbat av den där rädslan? Den där plötsliga, irrationella rädslan som praktiskt taget dyker upp från ingenstans och näst intill ger en panik. Var det den där enda tanken som satte igång det. Som sådde ett frö i halsen, ett frö som hastigt växer tills det knappt går att hålla tillbaka tårarna.

Har du någonsin drabbat av den där rädslan? Rädslan som inte har någon anledning. Som rädslan för mörker i klart solsken eller rädslan för sjömonster i en lugn simbassäng. Rädslan för motsatsen. Rädslan man håller inne så gott man kan, som man inte vill prata om. Den är för svår att förklara, rättfärdiga. Hur blir man av med rädslan när hotet inte existerar, när logiska tankar inte biter och sanningens motbevisande inte når fram till regnmolnet inombords.

Har du någonsin drabbats av den där rädslan? Känt hur trycket ökar där inne när det knyter sig i bröstet. Hur halsen svullnar och tårarna dyker upp oinbjudna. Tankarna som inte kan hejdas eller resoneras med. När trösten aldrig räcker till.

Har du någonsin drabbats av den där rädslan? Som när man ligger tätt intill den man älskar och inser hur mycket man verkligen behöver honom. Rädslan att han inte ska finnas där längre. Rädslan att förlora honom. Trots att man vet att han vill vara där. Att han älskar en. Trots att han finns där alldeles intill. Att han skulle krama om en om man sade något. Ändå låter man tårarna falla i tysthet och väntar på att rädslan ska ge med sig på egen hand. Eller att tröttheten ska ta över och låta en försvinna ner i drömmens säkerhet.

Har du någonsin drabbats av den där rädslan? Jag har.

söndag 11 maj 2014

Novell: Ett ljud i natten

Jag blev utmanad av Björn för ett tag sedan och denna novell är resultatet.

Mörkret slukade allt när jag lät sänglampan slockna. Skrivbordet, bokhyllorna, de gamla gosedjuren, sängen... Fönstret gjorde långsamt sitt och det svarta förvandlades till gråskalor och avslöjade de bekanta konturerna av mitt rum igen.

En lätt vind drog fram längs husets fasad, smekte fönstret och fick trädgrenarna nere i trädgården att rita svajande skepnader på den motsatta väggen. Jag blundade för att stänga ute det oroliga mönstret och lyssnade till den typ av tystnad som existerar i ett sovande trähus. Det knäppte i trät, enstaka väsanden från golvvärmen, susade i grenarna utanför...

Det var då jag hörde det. Ett ljud som inte hörde hemma bland de andra. Jag slog upp ögonen lagom för att se en ovanligt stor trädgren fara som en mörk skugga över väggen. Jag inbillade mig förståss. Lät den tilltagande vinden skrämma upp mig. Ändå kunde jag inte förmå mig att vända bort blicken från skuggorna på väggen och lyssna efter vad det nu var jag trodde mig ha hört. Skugggrenarna rörde sig kors och tvärs, som vinkande onaturliga armar. Den större skuggan for förbi igen och jag drog täckte tätare omkring mig för att kväva rysningen som fick håret på mina armar att resa sig.

Vinden fortsatte blåsa och huset suckade trött åt dess försök att rubba de stadiga väggarna. Skuggorna fortsatte röra sig tills den stora skuggan tog över igen. Men denna gång försvann den inte. Väggen var helt mörk. Täcket kunde inte dämpa hjärtslagens ökade takt eller de allt mer mardrömslika fantasierna som drog fram i mitt huvud. Odjur, monster, spöke, jätte...

Långsamt satte jag mig upp i sängen med täcket som en sköld mot mörker och kyla, mot monster och elakartade skuggor. Försiktigt kikade jag ut genom fönstret, ut i den stora trädgården utanför. Mina ögon möttes av mörker och skuggor. Mörka svajande grenar och deras flaxande skuggor i det ensliga ljuset från lyktstolpen borta vid grinden.

Ett ljud bakom mig fick mig att sno runt med uppspärrade ögon och andan i halsen. För en sekund var jag bländad av ljuset som smet in genom sovrumsdörren tillsammans med den mörka gestalten innan dörren åter stängdes. Jag andades ut ett vacklande andetag och väntade på att pulsen skulle lugna sig medan den nya skepnaden kom närmare. Sängen gungade till när han satte sig bredvid mig och en varm arm lades runt mina axlar. Den välbekanta tyngden skrämde bort det sista av skuggornas ondska. Jag kastade en snabb blick bort mot väggen - den stora skuggan var borta - innan jag trött slöt ögonen och lutade huvudet mot pojkvännen bredvid mig.

Första gången Björn utmanade mig mig resulterade det i texten Bilfärd i mörkret. Denna gång gick utmaningen ut på att skriva en novell med liknande tema (fast annan plats) som Skuggor i mörkret som han skrev för ett tag sedan.

Se gärna också våra andra skrivutmaningar:
Berättelsen om Kuddnah (jag)
Draper Wot (Björn)
En grå värld (jag)
Kalla Knut (Björn)

fredag 25 april 2014

Andra recensionen

Björn Wirén har åter recenserat mitt skrivande. Den här gången är det mitt manus Silver Varg (Varg i dagligt tal...) som lästs och granskats. Trots sin position som min sambo vågar han ta upp både negativa och positiva synpunkter.

Hittills har jag varit ganska tyst angående Varg här på bloggen, så det är väl dags att jag skriver om den.

Rent ordmässigt har Varg varit betydligt svårare att skriva än min berättelse om Corielle. Till skillnad från Corielle kände jag inte karaktärerna sen länge, jag hade ingen aning om vilka karaktärer som skulle korsa Aislins väg. Jag visste inte ens att Katlyn existerade, hon som nu delar huvudrollsplatsen med Aislin.

Jag använder bara deras mänskliga namn nu men det är de vana vid, så de tar nog inte illa upp. :)
De är inte människor. Eller inte enbart människor, är mer korrekt beskrivet. I Varg finns det en typ av varelser som består av två separata gestalter. En mänsklig och en hundlik del som tillhör en enda varelse. En person delad i två.

Det är i alla fall en sådan varelse som Aislin är. Och Katlyn.

Boken tar sin början med Aislin som försöker undkomma jägarna som vill se hela hennes art utplånad. Williams liv förändras drastiskt när han hittar henne.

Vidare till Katlyn. När hon först dök upp i mina tankar kände jag henne inte. Jag visste bara i vilken situation hon befann sig. Hon ville vara ensam. En önskan som blir betydligt svårare att uppfylla när den envise Cody får syn på henne. Från början tänkte jag att Katlyns berättelse kunde bli en uppföljare, om jag nu ens kom mig för att skriva ner den. Men Katlyn hängde kvar i tankarna och när hon väl lyckats trassla sig in i Aislins del kunde jag inte stå emot längre. Ett beslut som jag inte ångrar.

Inser att jag tagit mig fram till slutet av detta blogginlägg utan att nämna vare sig Silver eller Varg. Om jag avslöjar att dessa två ord är namn så kan ni nog själva räkna ut var de passar in. Om inte så får ni väl ta och läsa boken så småningom...eller Björns recension av den. ;)

torsdag 17 april 2014

Texter utan mål

Ibland känner jag för att skriva någonting. Vad som helst. Något slumpartat, oplanerat, underligt... Text som får bli som den blir, helt utan syfte och mål annat än att låta orden forma mening på mening. Nedanstående text är en sådan text.

Varje kväll stiger han in genom den stora välvda porten. Hans steg sväljs av väggarna och får hans puls att öka, som om hjärtat vill fylla tystnaden med någonting. Varje kväll stannar han, mitt i den tomma stensalen, och väntar. På vad, vet han inte.

Han rör sig inte igen förrän solens sista strålar övergivit honom, förrän tystnaden fått sällskap av mörker. Först då rör han sig igen. Långsamt backar han ut genom porten. Ännu en kväll har passerat utan att hans väntan upphört. Efter det otaliga antal han spenderat stående i stensalen innanför den välvda porten har han förlorat hoppet om att det någonsin kommer hända, men han går ändå dit igen. Och igen. Och igen.

Det har blivit en vana han klamrar sig fast vid. Som påminner om att han en gång var någonting mer än en kall och ensam skugga i den ljumma kvällsluften.

torsdag 10 april 2014

Att få tag i en lägenhet

Kändes som att det var dags för en ny steg-för-steg lista så här kommer mina tips för hur man skaffar en lägenhet trots rådande bostadsbrist.

En ensamboende kille...
1. Leta rätt på en ensamboende kille utan flickvän.

2. Prata med honom tillräckligt mycket för att bli hembjuden. Detta steg rekommenderas att delas upp på flera dagar, att få en inbjudan redan efter första samtalet kan tyda på att offret inte är ett lämpligt val.

3. Granska hans lägenhet. Tänk på att det mesta kan skrotas eller bytas ut i ett senare skede så bry dig inte så mycket om det skräpiga innehållet.
Om lägenheten ändå ser obeboelig ut, börja om på steg 1.

4. Umgås med killen och bygg upp ett förtroende. Berätta saker om dig själv, det går lika bra att hitta på saker så länge du kommer ihåg dina lögner. Det viktiga är att han så småningom tror sig känna dig.

5. När han väl avslöjar sina känslor för dig så säg att du känner samma sak. Om det är en lögn från din sida, desto bättre. Då blir de sista stegen betydligt enklare att genomföra.

Björn står för matlagandet.
6. Spendera så mycket tid som möjligt i hans lägenhet så att det blir som att ni bor där båda två. Man kan skämta lite smått om lägenheten och påminna ibland om att den är ju hans så det är han som får sköta städandet, matlagandet, diskandet och så vidare. Ge hintar om att du skulle ha varit mer hjälpsam om lägenheten var bådas.

7. När kontraktet på lägenheten väl kommer upp i era samtal så låtsas som att det inte spelar dig någon större roll om han vill stå kvar som enda ägare eller om ni ska skriva nytt kontrakt där båda är ansvariga. Här är det viktigt att killen tror att det är han som bestämmer att ni ska skriva nytt kontrakt, låt honom inte misstänka något.

8. När ditt namn väl står med på kontraktet så bli osams. Här är det bara en fördel om du ljugit tidigare, speciellt angående dina känslor för honom.

9. Se till att det är killen som hamnar utanför lägenheten i slutet av bråket.

10. Grattis! Du har en egen lägenhet!
Jag har just flyttat! :)

Tips: det kan vara en fördel att behålla killen om han är duktig på saker som att laga mat och städa, då kan du skippa steg 8-10.

torsdag 27 mars 2014

Första recensionen

Jag har fått min första offentliga recension, av min än så länge opublicerade Corielle. Recensionen är skriven av Björn Wirén. Opartisk pojkvän som han är lyckas han ändå få med både styrkor och svagheter. Ni hittar recensionen på hans blogg. Kort sagt tyckte han det var en fantasifull kortroman med högt tempo vilket gör att karaktärerna inte får så mycket utrymme att förändras.

Corielle är som sagt inte utgiven i nuläget men planeras att skickas till tänkbara förlag under våren, parallellt med mitt andra manus (arbetsnamn Silver Varg) som blev färdigredigerat i söndags. Första steget blir att skriva en synopsis/sammanfattning av vardera och fundera ut hur jag ska presentera mig själv. Kanske kan jag få lite hjälp från Björn.


Ps. Om någon tappat bort Mikael Hammarlunds blogg så har den flyttats till adressen mikaelhammarlund.blogspot.se.

söndag 23 mars 2014

Drakkart i Björnidet

Numera bor Drakkart i Hovshaga,
men han är inte här för att klaga.
Lägenheten tycker han är tillräckligt stor,
och det är där Kalle-Nalle, ugglan och Bear bor.

Nyligen, på uppdrag av mattes pojkvän,
var Drakkart ute ensam och flög igen,
Han tittar in här på bloggen för att berätta,
att Björn har skrivit sin version av detta.

Missat vem Drakkart Cool är? Han presenterades i början av året. Senaste gången han var med på denna blogg försökte han hjälpa en enhorning och man kan gå över till Astrids blogg för att se hur hans senaste försök gällande enhorningen slutade.
Som nämnt ovan har Björn bloggat om Drakkarts nyaste uppdrag. Rekommenderar att ni läser hans inlägg. :)

måndag 17 mars 2014

Novell: En grå värld

Utmaningarna fortsätter! :) Här kommer resultatet av den senaste utmaningen jag fått från Björn.
Om nån vill haka på och skriva texter med ovanliga huvudpersoner så är det fritt fram. :)

Grå visste att han var unik. Men han visste ocskå att alla de omkring honom - stora som små, mörka som ljusa, färgstarka som bleka... - också var det. Och att vara unik när alla andra är unika tyckte inte Grå var speciellt... speciellt. Det var inte denna vetskap som fick honom att överge tryggheten i den välbekanta mängden. Det var enformigheten i den ojämna omgivningen, kylan i de hårda dragen hos alla han träffade.

Grås räddning från enkelheten kom som en skänk från ovan. Bokstavligen. Den stora ovalen sänkte sig över honom och stängde ute den bleka vårsolen. Den mörka ytan var betydligt mjukare än allt som hörde till hans vardag. Äventyrslusten tog fatt i honom och han tryckte sig mot den underbara mörka ovalen från himlen. Han ville komma närmare. Han ville inte bli lämnad kvar i hårdhet och kyla igen.

Ovalen steg igen. Upp, upp, upp... och Grå hängde med. Den kittlande känslan var obeskrivbar när han fann sig flyga fram. Tiden tycktes oändlig innan turen vände nedåt igen. Han fann sig själv tillbaka på jorden. Nu var det rädslan för att det skulle ta slut där som fick honom att hålla i för glatta livet. Igen steg ovalen. Högt, högt, högt. Grå njöt av spänningen.

Det fortsatte så. Upp, upp, upp. Och så ner igen.

Den välbekanta terrängen under honom byttes mot kal gråhet. Ljusare och jämnare grå än Grå själv. När det inte längre kittlade i magen av farten och han vande sig vid de höga höjderna bestämde han sig för att det var dags att ta nästa steg. Han väntade tills ovalen var som högst innan han släppte greppet och lät sig själv falla som en sten genom den ljumma luften. Det kala underlaget närmade sig hastigt men Grå lät sig inte skrämmas. Orädd mötte han marken med ett leende, sköt ifrån och så var han i luften igen.

Med höga hopp tog han sig fram. Berusad av friheten och ensligheten. När en osynlig barriär satte stopp för hans färd stannade han för att andas. Han befann sig på en smal avsats en bra bit ovanför marken med bariären på ena sidan och ett stup på den andra. Knappt hade han konstaterat detta förrän alltihopa - avsats, bariär och Grå själv - rörde sig.

Känslan var annorlunda från Grås tidigare resa. Det gick inte uppåt. Inte heller nedåt. Istället vred sig plattformen över golvet i en båge. Jättelika pelare for förbi och avsatsen återgick till sin ursprungsposition. Knappt hade Grå sett hur pelarna försvann utom synhåll förrän nya dök upp. Allt vred sig precis som tidigare och det var då Grå insåg att han hittat slutet på sin resa. Ensam uppe på avsatsen var han unik. Och nu när han inte längre var omgiven av sina unika jämlikar betydde det faktiskt någonting.

Grå sträckte på sina kantiga oregelbunda sidor och njöt av att vara den enda grå stenen i en värld av pelare och osynliga barriärer.

Missat tidigare utmaningar? Läs min text om Kuddnah eller Björns om Draper Wot.

fredag 14 mars 2014

The Tribe - Lost

Den här gången tänkte jag prata om två tv-serier: The Tribe och Lost. Jag och Björn tittar på både just nu (jag ser om dem och Björn ser dem för första gången). Är halvvägs igenom säsong 2 av Tribe och en bit in i första säsongen av Lost. Att vi ser dem parallellt har fått oss att jämföra dem och det är det jag tänkte skriva om.
Min första tanke var att de är helt olika serier och de är de förstås. Men man kan hitta en hel del likheter.

I The Tribe har karaktärerna hamnat i en situation de knappt kan hantera. De vuxna har dött och den gamla ordningen med dem. Inga poliser, inga fungerande sjukhus, inga vuxna som kan komma och rädda dem.
I Lost hamnar karaktärerna på en ö utan tillgång till sjukhus och liknande. Ingen dyker upp för att rädda dem utan de tvingas klara sig själva, precis som i The Tribe.
Miljöerna är klart väldigt olika (en galleria i en stad och en ö mitt), men båda ligger i alla fall nära havet. :)

Vidare till karaktärerna. Jag och Björn har roat oss med att försöka hitta likheter och det är kul när man lyckas hitta karaktärer som är väldigt lika. Jag tar inte upp alla karaktärer här nedanför och några av dem tar jag upp flera gånger. Första namnen är karaktärer från The Tribe och det efterföljande är från Lost (observera att det finns en Jack i båda serierna...).

Lex - Sawyer

Denna är lätt att se för de som sett de två serierna. De beter sig som skitstövlar men har en mjukare sida som de ogärna visar. De flörtar hejdlöst med tjejer och drar sig inte för att luras eller utnyttja andra om de kan tjäna på det. De släntrar fram, övertygade om att de ser bra ut. En skillnad är dock att Sawyer läser...

Trudy - Claire

Enklaste jämförelsen här är att de både är gravida i början av serierna. Där kan man tycka att likheterna tar slut. Claire är självständig och ofta på glatt humör, Trudy klänger sig fast vid Bray och kan fräsa åt folk en bra bit in i serien. Jag kan dock hitta en till likhet, utöver graviditeten, som sker betydligt längre fram i serien. Men Björn har inte hunnit dit än så...

Jack - Sayid

De är de teknikkunniga. De som kan bygga ihop tekniska saker och få dem att fungera. De hoppas på att få kontakt med folk som kan rädda alla via radio. Utöver det är de dock rätt olika...

Zandra - Shannon

En till ganska självklar koppling. De bryr sig båda om sitt utseende och inser inte alltid allvaret i den situation de befinner sig i. De kan också dra nytta av sitt utseende för att få andra att göra arbetet åt dem.

Bob - Vincent

Kan inte låta bli, haha. :) De är båda hundar och har ungefär samma färg även om Bob har betydligt längre päls. De kan också skälla när det är inkräktare i närheten eller om det är något som skrämmer dem...

Bray - Locke

De är personerna som har koll på hur man hittar mat. Bray letar konservburkar i övergivna lagerlokaler, Locke letar vildsvin att jaga. De trivs också båda på egen hand. Bray charmar snabbt de yngre med trolleritrick när han dyker upp, Locke drar snabbt till sig Walts intresse. Utöver det är de ganska olika.

Tai-San - Locke

Denna jämförelse kan man också dra. De är säkra på sin sak och litar på att det som sker sker av en anledning. De litar på sätt och vis till högre makter båda två. Locke trivs på ön och Tai-San vill inte återställa världen till vad som var.

Ryan - Hurley

Snart börjar jag kanske famla efter halmstrån men Ryan och Hurley kan väl vara lite lika? De är vänliga, ofarliga. Tar inte så mycket egna initiativ men ställer ofta upp på andras.

Alice - Kate

Det är svårt att hitta någon bra karaktär i The Tribe att jämföra Kate med. Ebony med sin starka vilja som gör vad som helst för att rädda sig själv? Amber med sina starka ledaregenskaper? Danni med sitt förflutna (även om det är väldigt annorlunda)? Kate är ofta inte så känslokall som Ebony kan verka. Hon är inte så ofarlig och omhändertagande som Amber. Hon har inte en strikt syn på lagar och regler som Danni. Efter mycket velande kom jag fram till att Alice kanske är den som passar bäst. Alice kan ta hand om sig själv. Hon gör vad som behöver göras för det som betyder något för henne. Kanske är hon mer högljudd med sina åsikter än vad Kate är... Och så slutar deras namn på samma bokstav. ;)

Bray - Jack

En till jämförelse med Bray i. De hamnar båda i en ledarroll de från början inte vill ha. De är inte de mest sociala även om de har en bra förmåga att få folk att lyssna och se upp till dem. De har en känsla för rätt och fel och tar hand om de svaga.

Dal - Jack

Måste få göra denna jämförelsen också bara för att den är så lätt att förklara. De är läkarna i gruppen. Jack som jobbat som det och Dal som plockat upp en del från sin far. Dessutom har de en död far som var läkare. Jack är dock mer av en ledare än vad Dal är.

Tai-San - Sun

Dessa två har goda kunskaper om växter och hur de kan användas. Sen kan de båda prata på ett sätt som majoriteten av de andra karaktärerna har svårt att förstå (Tai-San kan prata i gåtor, Sun på annat språk).

Patsy - Walt

Walt har hunden Vincent. Patsy (och Cloe) har Bob. Att jag valt Patsy före Cloe är för att Patsy är mer social och orädd. Båda kan vara missnöjda med situationen. Båda kan klaga och bråka. Det dröjer inte länge förrän Walt blir vän med Locke. Patsy går iväg på egen hand för att hitta vad som verkar vara en vuxen.

Slutar diskussionen här eftersom inlägget blivit ganska långt. Båda är bra serier men som sagt väldigt olika även om man kan hitta paralleller. Om någon har sett delar av båda tv-serierna och har fler förslag på jämförelser så tas de glatt emot. :)