Corielle klar

Björn han före mig med att berätta nyheten men idag blev jag färdig med slutredigeringen av Corielle! :)

För att fira genererade jag ett ordmoln:

Huvudpersonens namn (Corielle) saknas men annars går de viktiga karaktärernas namn att hitta. Till och med Gribbling är med.
Bara är som vanligt ett stort ord och det förvånar mig inte heller att försökte förekommer mycket även om jag nog gärna hade sett båda lite mindre. Jag inbillar mig i alla fall att de inte är lika stora nu som de var förra året.
Att en del av orden hamnat som de gjort i förhållande till andra ord passar väldigt bra, men vad jag syftar på med det tänker jag inte avslöja. För mig som är väl bekant med bokens innehåll blir molnet ganska lätt att läsa och jag kan lätt koppla de lösryckta orden till deras ursprung.

Så med Corielle klar går jag nu vidare till det manus jag vanligtvis refererar till som Varg. Där finns det mycket redigering att kämpa med.

Att ge upp

Vad jag funderat mycket över den senaste tiden är: När är det dags att ge upp? Hur länge ska man kämpa vidare när målet hamnar alltmer utom räckhåll? Är det bättre att överlåta det till någon annan när det är av mer intresse för någon annan att målet faktiskt nås än det är för mig personligen?

Om man är osäker på om man kan klara uppgiften, eller till och med är rätt säker på att man inte kan det, är det då inte bättre att låta det vara? Överlämna det åt andras händer. Om man stretar vidare i några månader till utan att komma mycket längre och sedan tvingas ge upp, då har hela den tiden passerat. Om man istället erkänner sig besegrad nu så kan den tiden ägnas åt att hitta någon mer passande kämpe som kan ta sig ända fram till mållinjen.

Visst finns möjligheten att det bara är en brant uppförsbacke, att snart hittar man en väg att gå och som faktiskt kan ta en hela vägen till toppen så småningom. Men för varje dag som går när man irrar runt i en tät dimma, desto längre tid kommer det att ta en, eller ens efterföljare, att nå fram. Och sen finns ju risken att man välter saker och stökar till det runt omkring sig i dunklet. Sånt som måste redas ut och städas upp av någon som kan lista ut var allt kan placeras utan att högarna rasar på nytt. Eller kanske borde det inte ens försöka redas ut, kanske bättre att nästa hittar en annan plats att bygga på och gör om allt.

Jag har gett upp nu. Det kändes som rätt val. Ibland är det bäst att säga ifrån istället för att dra ut på det. För visst kan det vara bättre att ge upp något ibland och hitta ett annat berg - ett vars underlag passar ens fötter bättre - att ta sig uppför.


Detta är inte ett inlägg om att ge upp mitt skrivande. Skrivandet går bra. Jag blir kanske färdig med redigeringen av Corielle redan på söndag. :)

Novell: Still i dimman

Inspirerad av Björns novellskrivande skrev jag nedanstående en natt när jag hade svårt att sova.

Hon stod still. När stegen avstannat och hennes fötter fastnat i marken visste hon inte. Plötsligt blev hon bara medveten om faktumet att hon inte rörde sig. En staty, i dimman som omslöt henne från alla sidor. Dimman var inte kall eller varm, inte fuktig eller hemtrevlig. Den bara var. En dimma vävd av ingenting.

Skuggor rörde sig i dimman och hon följde en del av dem med blicken. De flesta ägnade henne ingen uppmärksamhet. De flesta traskade på i maklig takt som om de visste vart de var på väg. Som om de kunde se genom den täta dimman. En del mötte hennes blick och hon fick ett och annat leende innan dess ägare åter slukades av dimman.

Några stannade till vid henne. De bytte ord som om de vore ädelstenar. Hon ville frysa de ögonblicken, de gånger någon stod still intill henne. Men de varade aldrig. Varenda en hittade sina steg igen och lämnade henne kvar i stillheten. Hon såg efter dem medan de gick, men hur mycket hon än önskade det eller skrek deras namn vände de aldrig tillbaka.

Dimman kom närmare. Tätnade. Den trängde sig på henne. Lade sig som en ögonbindel och slingrade sig ner i hennes strupe. Hon kunde inte röra sig, hon hade glömt hur man gör. För varje skugga som ljudlöst passerade blev det svårare att andas. Dimman lade sig som en mantel över hennes axlar och tyngde ner henne. Höll fast hennes fötter i ett stadigt grepp.

När han dök upp hade hon nästan slukats helt av dimman.

"Ursäkta", sade han när han gick rätt in i henne. Kollisionen - eller om det var ordet - fick dimman att dra sig tillbaka en liten bit och hon kunde se honom tydligare. Han mötte hennes blick med ett osäkert leende. När hon log tillbaka sträckte han ut sin hand och hon tog den. De stod still. Inga ord behövde bytas denna gång. Ljudet av någon annans andetag räckte.

"Jag står still", sade hon till sist. Nu var tillfället då han skulle släppa greppet och ge sig av. Men istället stod han kvar. Han sänkte blicken till sina egna fötter.

"Du är inte ensam,"

Ytterligare en skugga svepte förbi dem men ingen av dem reagerade på den blick som for åt deras håll.

"Ska vi gå vidare?" Det var han som frågade och hon grep hårdare om hans hand.

"Jag vågar inte." Hennes ord var en halvkvävd viskning. Det var inte ord hon ville att skuggorna skulle höra.

Hon var inte säker på att hon ville att han skulle höra dem heller.

Han såg på henne och tog ett stadigare tag om hennes hand. En livlina i dimman.

"Vi kanske vågar tillsammans."

Med blicken låst i hans ögon rörde hon prövande på tårna. Dimman virvlade runt dem i protest men ingen av dem märkte det.

"Jag vet inte vart jag ska", erkände hon och försökte svälja klumpen av dimma som satt sig i halsen.

"Jag tror inte det spelar någon roll", svarade han.

Ett ostadigt steg förde dem närmare varandra. Med ett hårt grepp om varandras händer tog det ett till, in i dimman. Trycket ökade igen och dimman tätnande. Paniken spred sig som en löpeld genom hennes kropp och motverkade varenda liten rörelse. För ett ögonblick fanns bara dimman men sedan kände hon åter hans hand i sin och ännu ett steg fick dimman att retirera.

De rörde sig. Dimman dolde än så länge fortfarande deras omgivning men hans närhet motverkade dess förlamande effekt. Steg för steg rörde de sig . Det gick långsamt och hon var osäker i stegen efter att ha stått still så länge. Men nu stod hon inte längre still. Med honom vid sin sida rörde hon sig genom dimman som om den inte existerade.

Utan plan

Jag vill vanligtvis förbereda saker i förväg. Packa väskan dagen innan. Ska jag stanna på universitetet över lunch eller inte? Vad ska jag äta? Var hittar jag en bra parkeringsplats? Jag vill vara förberedd på vad som än väntar.
Men när det kommer till mitt skrivande är det oftast tvärtom. Jag startar den lilla silverfärgade bilen och kör rätt in på minsta skogsvägen. Hoppas att bensinen räcker hela vägen till det okända målet.

Istället för att rita upp en plan att följa låter jag karaktärerna och händelserna leda mig framåt tills jag når slutet. Visst finns det risk att berättelsen fastnar, når en återvändsgränd eller rinner ut i sanden. Men att inte planera gör skrivandet mer spännande. Jag blir nästan som en läsare av mitt eget skrivande, en som upptäcker berättelsen nästan samtidigt som orden hamnar i dokumentet på datorn. Visst har jag ofta idéer kring vad som ska hända, personer som ska dyka upp eller platser som ska besökas, men mycket saknas när jag påbörjar ett nytt projekt. Det brukar finnas tomma luckor att fylla allt eftersom jag får syn på pusselbitarna. Jag låter orden stadga upp de oklara idéerna tills de står tillräckligt bra för att ta kliv framåt av sig själva. Ibland går det inte och idéerna vill inte röra sig, faller pladask och snubblar över sina egna fötter. Ibland växer de sig starka och det är knappt så jag hinner med i deras jättelika kliv.

Det låter kanske som att jag ofta inte har en aning om vad jag skriver när jag skriver det. Som om det bara blir en lång text som velar hit och dit och försöker undvika de största hålen. Lite mer kontroll än så har jag ändå. Jag har en början och oftast en riktning. Ibland även tankar kring slutet. Huvudkaraktären brukar ha presenterat sig även om jag inte alltid fått höra alla hemligheter. När jag sedan väl vridit om nyckeln i låset är det bara att fortsätta och låta berättelsen ta sig framåt, ord för ord, mening för mening, sida för sida...

... tills jag står där vid slutet av skogen med alla minnena inproppade i den lilla silverfärgade bilen och ett leende på läpparna.

Liten Drakkart på bio

Drakkart Cool har äntligen varit på bion,
såg Hobbit med Astrid/Björn/Carro-trion.

Eftersom det blivit ett fel,

Krånglades det en del.

Men till sista satt han där förväntansfull,

Utan att betala för en gångs skull.

Inte visste han att han har så stora fränder,

Och själv har Drakkart inga vassa tänder.

Självförtroendet sjönk ett tag,

Själv är han ju rätt liten och svag.

Eld vet Drakkart inte hur man gör,

Och inte är han en strålande aktör.

Men drakar behöver inte alls vara lika,

Tvärtom, är väl bättre att de är unika?

Liten och grön, han duger som han är!

Så nu han vingarna åter högt bär.

Missat tidigare inlägg om Drakkart? Han presenteras i Drakkart Cool, och fick inte gå på bio i Drakkart tjurar.

The Tribe

Inget inlägg om skrivande idag, men det var bara en tidsfråga innan det här inlägget skulle dyka upp här. För man känner mig inte så bra om man aldrig har hört mig nämna tv-serien The Tribe.

The Tribe är en drygt 10 år gammal nyzeeländsk ungdomsserie. Jag knycker delar av en beskrivning jag och en kompis skrev förra året:

Världen förändras hastigt av ett virus, som inte drabbar de yngre. Utan regler och vuxna utbryter kaos. Några överlevare möts av en slump i en galleria och tillsammans försöker de skapa en ny framtid, en värld de kan leva i och vara stolta över. Det är inte en lätt uppgift när andra grupper har egna idéer om hur världen ska se ut. En del är ute efter makt, medan andra bara vill skapa en trygg tillvaro för sig själva och andra. Gränsen mellan vem som är ond och vem som är god är inte alltid tydlig och den kan, precis som i verkliga livet, förändras.
Det är en spännande berättelse om en värld, inte helt olik vår egen men ändå med stora skillnader. En berättelse om relationer och känslor. Om kaos, sorg och lycka. Action såväl som stunder av ensamhet och gemenskap. En ensemble av karaktärer, med olika personligheter, styrkor och svagheter, som på olika sätt försöker överleva i den värld som viruset lämnat efter sig.

Ja, den låter väl bra? :) Kanske märks det ganska tydligt att vi som skrev den texten gillar The Tribe...

The Tribe består av fem säsonger, men fick aldrig ett riktigt avslut. Någon sjätte säsong blev det inte. Många försökte hålla hoppet uppe om en fortsättning men åren gick. Tystnaden lägrade sig och hoppet falnade.
Fram till 10 januari 2011... (Enligt mig är det det datumet.)
Då kom den officiella nyheten att saker skulle börja hända igen på Tribe-fronten.
Av den anledningen har jag gjort den 10 januari till min personliga Tribe-dag. Inte för att jag brukar göra något speciellt egentligen, men det är kul att se "Tribe-dag" uppskrivet i min kalender. :)

Så har det hänt något sen dess då? Svar ja.
Idag finns The Tribe på facebook (samt en del andra plattformar). De har gett ut böcker och fler är på väg. Nu kan man läsa början av tv-serien i bokform. Eller få reda på vad som hände efter säsong 5, i bokform. Och räcker inte det så kan man till exempel köpa Tribe-prylar från The Tribes officiella webbplats. Och de jobbar med en Tribe-film. Nämnde jag att de också några gånger har getts möjlighet att ställa frågor live på facebook till några av de som varit inblandad i The Tribe och att de lottat ut telefonsamtal?

Jag skulle kunna fortsätta att skriva om The Tribe men detta inlägg är långt som det är. Tanken var bara att ge en introduktion till tv-serien eftersom de flesta jag nämner den för inte har en aning om vad jag pratar om.

Denna fras förekommer mycket i Tribe-sammanhang.

Hört talas om The Tribe?

Ingen sömn, bara tankar

Ibland rusar tankarna och jag hittar ingen broms. Den nya bokidén övergår i planerna för en framtid jag inte identifierat. Magen är hungrig och jag borde dammsuga rummet. Allt tycks gå på högvarv, för snabbt för att jag ska hinna registrera vad jag egentligen tänkt.

En gäspning påminner om sömnen som inte vill infinna sig medan hjärnan spinner vidare på en handling som aldrig kommer bli bra nog att hamna på pappret. Viskar repliker i mörkret. Tyst nog för att ingen ska höra genom stängda dörrar.

Väntar ut sömnen under lavinen av tankar tills surret blir olidligt. Sätter mig upp och blickar ut i natten. Kryper upp i fönstret och njuter av kylan.
Ny scen. Tillbaka till drömjagandet. Oroligt ordmyller gör mig sällskap. Håller effektivt borta sömnen från min galopperande fantasi.

Kan ju inte gå upp nu, mitt i natten. Magen försöker övertala mig att det är fullständigt logiskt att gå ner i köket och ta en tallrik med svalkande, lugnande yoghurt klockan fyra på natten.
Kan läsande få tyst på tankarna? Ögonen protesterar när förnuftet vacklar. Kanske kommet jag aldrig att somna igen. Bara ligga i trött vakenhet.

Ny plan. Inget papper i närheten, kan inte minnas var det finns. Väcker mobilen istället - varför ska den få sova när jag inte kan få någon ro? Ljuset från skärmen sticker i ögonen men kämpar ändå. Om jag hittar en annan plats för alla orden att vara på, tänker jag, kanske de lämnar mig ifred tillräckligt länge för att jag ska hinna fly in i drömvärlden där de inte längre stör mig.
Skickar iväg dem, ett efter ett, tills endast ett ord återstår:

godnatt

Som texten antyder skrevs den när jag inte kunde sova för ett tag sen. Att skriva den hjälpte faktiskt lite för en stund efteråt lyckades jag somna.
Björn nämner också sömnproblem och skrivande i sitt nyaste inlägg med medföljande novell. Rekommenderad läsning för de som inte redan gjort det. :)

Skrivarcirkeln har startat

Under hösten träffades jag, Astrid, Björn och Mikael nästan varje helg för tre timmars skrivande på biblioteket. Idag var första tillfället för vår lilla skrivarcirkel för i år.

För ovanlighetens skull satt vi ute bland bokhyllorna eftersom salen vi brukar boka var upptagen. Genom de stora fönstrena kunde man se blöt snö fara horistontellt genom luften när vinden svepte förbi. Temperaturen omkring oss sjönk långsamt tills tre av oss satt med jackor på. Det var mysigt att kunna ha en varm tekopp i händerna, när fingrarna tog en kort paus från tangentbordet.

Det blev ganska många sådana pauser för mig eftersom jag började titta igenom Corielle igen för en sista slutkontroll innan den skickas till några förlag. Jag satt och läste mer än jag skrev och tog mig igenom första fjärdedelen. Vad jag också hann med innan biblioteket stängde var att fundera över titlar att sätta på de delar kapitlen blivit uppdelade i.

Första delen i Corielle heter Vintermörker.

Drakkart tjurar

Drakkart tjurar, han fick inte följa med,
På högsta hyllan, vill inte komma ned.
Han ville så gärna delta på ett hörn,
När matte gick på bio med Astrid och Björn.
Att lämnas hemma var inte okej,
Fast betala biobiljett det ville han ej.
Och jackfickan var inget möjligt val,
den var alltför liten och smal.

Missat vem Drakkart är? Han har presenterats i ett tidigare inlägg.
Och det var Catching Fire vi såg. :D Gillade den helt klart och tyckte den följde boken bra.

Corielle

Hittills har jag inte skrivit något här om vad något av mina bokmanus handlar om. Så detta inlägg ska handla om det ena: Corielle.

Här är den tidigare nämnda trailer jag jobbat med:


Corielle är den berättelse som funnits med mig längst. Huvudpersonen Corielle och de andra karaktärerna har vuxit upp med mig vilket gör dem svåra att släppa. Forral (han som försvinner i början av trailern) har gått från ett busig spöke i skorstenen till en allvarlig och ansvarstagande ung osynling. Och Corielle är inte längre den lilla flicka hon var från början.

Osynling? Ja, det är ett begrepp som spelar en betydande roll i Corielle.
"Spöken syns men finns inte. Vi är motsatsen. Vi finns men syns inte", sade en av karaktären vid ett tillfälle (en replik som inte finns med i Corielle-manuset). Det är en beskrivning jag ofta återkommer till i tankarna. Osynlingarna finns men ses sällan av människor i vår värld, de kan vara osynliga och har en egen värld att hålla till i. Dessutom har de regler som förbjuder dem att interagera med människor.

Corielle är som sagt, föga förvånande, huvudperson i Corielle. Forral (en osynling) dök upp tidigt i hennes liv och deras vänskap växte till kärlek i takt med åren som gick. Där boken tar vid har Forral lämnat henne, men Corielle har svårt att lägga allt bakom sig.

Tidiga texter om Corielle handlade om hur de först möttes och lärde känna varandra som barn, men som jag nämnt så växte karaktärena upp och handlingen gick ohejdbart framåt tills bokmanuset Corielle kom till.

Så tillbaka till handlingen. Med Forral ute ur bilden dyker Bastian (Forrals yngre bror) upp. Boken följer deras kamp för att överleva det förflutna... för det är inte bara Corielle som har minnen som inte låter sig glömmas bort i första taget.

Parallellt med det börjar en saga utspela sig i ett slott i en helt annan värld. Två bröder är fast i en oändlig fejd med varandra. In snubblar Katt som brutalt får upptäcka att hon hamnat mitt i korselden.

Det är alltså vad Corielle handlar om i stort. Manuset påbörjades under NaNoWriMo 2011 och avslutades i princip hösten 2013. Corielles berättelse är dock betydligt äldre än så. Spöket i skorstenen som var första fröet kom till när jag gick i grundskolan. Första nedskrivna texten om Corielle, en novell, skrevs inte förrän i gymnasiet och handlade om när Forral gav sig av.

Corielle kommer nog alltid att vara den berättelse som står mig närmast i och med att karaktärerna faktiskt vuxit upp parallelt med mig under flera år. Någon annan som har sådana karaktärer?

Utan ord

Ibland försvinner orden mitt framför näsan på mig. Ibland är det bara stavningen.
Någon ska stjäla något och plötsligt kan jag inte för mitt liv komma underfund med hur "stjäl" stavas. Testar alla möjliga konstellationer i huvudet och på pappret innan jag äntligen kommer fram till det som jag borde kunnat från första stund.

Andra gånger har jag den perfekta formuleringen - på fel språk. Jag funderar och funderar över hur en likvärdig mening kan skrivas på rätt språk, men får för det mesta ge upp eller nöja mig med en halvdan sådan, inte i närheten av så välklingande som det lät i mitt huvud.

Sen finns det tidpunkter då språket sviker mig helt. Då jag inte för mitt liv kan komma på vilket ord det är jag tänker på. Vad heter det när man gör så? Helst ska man då ha någon som sitter i närheten att fråga. Någon man kan förklara begreppet för och som returnerar det så självklara ordet på några sekunder. Att man inte kom på det tidigare.

Ja, ibland försvinner orden mitt framför näsan på mig.

Att skriva till musik

Jag vill gärna vill vara en sådan person som skriver till musik, men det fungerar inte riktigt.
De gånger jag har musik på och faktiskt skriver försvinner ljudet någonstans i bakgrunden, jag sållar bort det för att fokusera på meningarna jag skapar. Alternativet är att musiken hamnar ivägen och stjäl uppmärksamheten - något som är extra vanligt om jag lyssnar på något annat än instrumentala låtar.

Musiken fungerar lite bättre som inspirationskälla. Att lyssna medan tankarna snurrar kring en scen, utan att jag skriver den. Bäst fungerar det nog för att komma på nya idéer. Fast oftast låser jag nog ute musiken då också.

Jag satte mig ner vid ett tillfälle i somras för att skriva en scen som utspelar sig i ett dystert, litet rum. Orden ville inte komma. Tystnaden omkring mig irriterade mig. Så jag satte på en låt...

Genast förvandlades rummet till en trevlig sommaräng i strålande solsken: fel, fel, fel!
Stängde hastigt av musiken igen och lockade mentalt på orden medan grannens gräsklippare började väsnas genom det öppna fönstret. Suck.

Kanske borde spara scenen till kvällen, tänkte jag. När dagen tagit slut skulle jag kunna krypa upp i sängen i ett svalt och tyst rum - så mycket närmare det kalla, kala rummet jag var ute efter än vardagsljuden, köksbordets röra och solskenet någonsin kan komma.

Någon som känner igen sig?

Drakkart Cool

Låt mig presentera Drakkart Cool!
Han är en grön ung drake, född i fjol.
Glad är han för det mesta,
även om han är blyg inför de flesta.

Drakkart fick sitt namn från vänner,
från personer som matte känner.
Förnamnet blev vad Astrid föreslog,
och Mikaels kommentar han sedan tog.

Nu när Drakkart fått säga hej,
har han försvunnit, gått och gömt sig.
För uppmärksamhet gör honom förlägen.
Jag vet inte riktigt vart han tog vägen.

Corielle-trailer?

En stor del av gårdagen ägnade jag åt Corielle (ett av de två bokmanus jag jobbar med). Fast inte skrev jag nya scener. Inte redigerade jag och formulerade om meningar. Inte funderade jag över handlingen.

Istället påbörjade jag mitt första försök att göra en boktrailer i videoform till Corielle.

Att det är just Corielle som fått äran beror på att jag redan funderat kring hur den skulle kunna se ut (fast jag har avvikit en hel del från mina ursprungliga tankar). Corielle är dessutom den berättelse som varit med mig längst, men mer om det någon annan gång.

Så Corielle-trailer på väg. Förhoppningsvis. Håll utkik! :)

Hopper

Ibland kan jag skriva långa stycken. Vara så uppslukad i skrivandet att jag inte hör eller ser omgivningen och helt tappar tidsuppfattningen. Andra gånger fastnar jag på saker, distraheras av felskrivningar eller lockas av andra aktiviteter.

Jag höll på att skriva in en scen i datorn som jag skrivit för hand (något jag gör väldigt sällan då jag vanligtvis skriver direkt på datorn). Det var då fingrarna bedrog mig. Resultatet blev meningen "Hopper sjönk snabbt" (skulle ha varit hoppet...). Denna felskrivning fångade genast mitt intresse. Vem är Hopper? Han sjunker - det låter som om han håller på att drunkna. Kan jag rädda honom om jag skriver om honom? Om jag listar ut vad han har för historia att berätta? Hur hamnade han i vattnet egentligen?

Tankarna går till boken jag börjat lyssna på. Kanske har mördaren i boken varit framme. Slagit stackars Hopper medvetslös och slängt honom överbord mot sin död. (När jag luftade dessa misstankar för författaren viftade han bort dem och förslog att Hopper hoppat i själv.)

Jag återgår till renskrivandet. Mysteriet med Hopper får vänta, jag har en bok att skriva.

Under tiden sjunker Hopper allt djupare och jag blir allt mer övertygad om att han sedan länge är bortom all räddning. Hopper går förlorad och här sitter jag och undrar om det kunde ha blivit något av den drunknande karaktären som dök upp så plötsligt, bara för att försvinna utom räckhåll, långt under vågorna.

Jag säger ett tyst farväl till Hopper och önskar honom lycka till. Kanske kommer någon att fiska upp honom i ett nät av ord och ge honom en ny möjlighet att göra avtryck i en läsares fantasi.

2014

Jag börjar det nya året med att starta en blogg. Får väl se hur det går. Det är inget jag gjort tidigare. (Om man inte räknar att lägga upp lite egna bilder på tumblr som att blogga vilket jag inte gör ...)

Att jag startat en blogg beror mest på Björn Wirén, lite Astrid Ahlberg och sen finns det ju Mikael Hammarlund också. Underbara människor alla tre. :)

Vem är då jag? Caroline Ahlberg - en ung tjej med kreativa drömmar, haha.

I år, närmare bestämt under våren, planerar jag att skicka ut två bokmanus till några förlag för att se om något nappar. Om inte så blir det kanske egen utgivning. Berättar nog mer om manusen i kommande inlägg, men skriver i alla fall vanligtvis fantasy av något slag.

Så skriver gör jag och kommer förhoppningsvis alltid att göra.

Musikalisk får jag nog också anses vara. Lärde mig spela blockflöjt när jag var 6, piano några år senare och viola i gymnasiet. Projektarbetet i slutet av gymnasiet utnyttjade jag för att skriva sånger som de flesta av er nog aldrig kommer få höra.

Också gått några år på teater samt ett år musikal, men min blyghet gjorde det svårt att agera fritt på en scen. Nu i december deltog jag i julkalendern Tomten fryser fast igen tillsammans med tidigare nämnda Björn och Mikael.

Webbdesign och programmering kan jag också en hel del om efter nästan slutfört kandidatprogram i medieteknik samt diverse programmeringskurser utöver det. Designen på Astrids blogg har jag till exempel hjälpt till med liksom webbplatsen för butiken Chocolat & Antikt i Lammhult. Illustrationerna och designen på den här bloggen står jag klart också för. Men mer om det någon annan gång.

Bloggen är planerad att ha störst fokus på mitt skrivande, men här kommer säkert dyka upp andra tankar, bilder och ämnen också.

Nu får det räcka. Detta får duga som ett första blogginlägg.

Gott nytt år! :)