onsdag 22 januari 2014

Novell: Still i dimman

Inspirerad av Björns novellskrivande skrev jag nedanstående en natt när jag hade svårt att sova.

Hon stod still. När stegen avstannat och hennes fötter fastnat i marken visste hon inte. Plötsligt blev hon bara medveten om faktumet att hon inte rörde sig. En staty, i dimman som omslöt henne från alla sidor. Dimman var inte kall eller varm, inte fuktig eller hemtrevlig. Den bara var. En dimma vävd av ingenting.

Skuggor rörde sig i dimman och hon följde en del av dem med blicken. De flesta ägnade henne ingen uppmärksamhet. De flesta traskade på i maklig takt som om de visste vart de var på väg. Som om de kunde se genom den täta dimman. En del mötte hennes blick och hon fick ett och annat leende innan dess ägare åter slukades av dimman.

Några stannade till vid henne. De bytte ord som om de vore ädelstenar. Hon ville frysa de ögonblicken, de gånger någon stod still intill henne. Men de varade aldrig. Varenda en hittade sina steg igen och lämnade henne kvar i stillheten. Hon såg efter dem medan de gick, men hur mycket hon än önskade det eller skrek deras namn vände de aldrig tillbaka.

Dimman kom närmare. Tätnade. Den trängde sig på henne. Lade sig som en ögonbindel och slingrade sig ner i hennes strupe. Hon kunde inte röra sig, hon hade glömt hur man gör. För varje skugga som ljudlöst passerade blev det svårare att andas. Dimman lade sig som en mantel över hennes axlar och tyngde ner henne. Höll fast hennes fötter i ett stadigt grepp.

När han dök upp hade hon nästan slukats helt av dimman.

"Ursäkta", sade han när han gick rätt in i henne. Kollisionen - eller om det var ordet - fick dimman att dra sig tillbaka en liten bit och hon kunde se honom tydligare. Han mötte hennes blick med ett osäkert leende. När hon log tillbaka sträckte han ut sin hand och hon tog den. De stod still. Inga ord behövde bytas denna gång. Ljudet av någon annans andetag räckte.

"Jag står still", sade hon till sist. Nu var tillfället då han skulle släppa greppet och ge sig av. Men istället stod han kvar. Han sänkte blicken till sina egna fötter.

"Du är inte ensam,"

Ytterligare en skugga svepte förbi dem men ingen av dem reagerade på den blick som for åt deras håll.

"Ska vi gå vidare?" Det var han som frågade och hon grep hårdare om hans hand.

"Jag vågar inte." Hennes ord var en halvkvävd viskning. Det var inte ord hon ville att skuggorna skulle höra.
Hon var inte säker på att hon ville att han skulle höra dem heller.

Han såg på henne och tog ett stadigare tag om hennes hand. En livlina i dimman.
"Vi kanske vågar tillsammans."

Med blicken låst i hans ögon rörde hon prövande på tårna. Dimman virvlade runt dem i protest men ingen av dem märkte det.

"Jag vet inte vart jag ska", erkände hon och försökte svälja klumpen av dimma som satt sig i halsen.

"Jag tror inte det spelar någon roll", svarade han.

Ett ostadigt steg förde dem närmare varandra. Med ett hårt grepp om varandras händer tog det ett till, in i dimman. Trycket ökade igen och dimman tätnande. Paniken spred sig som en löpeld genom hennes kropp och motverkade varenda liten rörelse. För ett ögonblick fanns bara dimman men sedan kände hon åter hans hand i sin och ännu ett steg fick dimman att retirera.

De rörde sig. Dimman dolde än så länge fortfarande deras omgivning men hans närhet motverkade dess förlamande effekt. Steg för steg rörde de sig . Det gick långsamt och hon var osäker i stegen efter att ha stått still så länge. Men nu stod hon inte längre still. Med honom vid sin sida rörde hon sig genom dimman som om den inte existerade.

6 kommentarer:

  1. Jättefin novell, nu finns den dessutom på ljudbok, på sätt och vis :D

    SvaraRadera
  2. Mycket fin :) Lite härligt mystiskt så här i vintermörkret.

    SvaraRadera
  3. Vad du kan Caroline! Man känner våndan, rädslan men också hoppet och förlösningen när hon och han kan gå därifrån tillsammans... Kan tolkas symboliskt eller Fantasy-aktigt. Mer såna!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hoppas kunna få inspiration till att skriva lite fler noveller parallellt med allt redigerande som ska göras. :)

      Radera