lördag 1 februari 2014

Novell: Bilfärd i mörkret

Det var ett tag sedan jag lade upp något så det är väl hög tid nu. Jobb samt nyheten som Astrid och Mikael redan nämnt (så att jag slipper) har hållit mig borta. :)

Underbara Björn föreslog att jag skulle skriva en novell om känslan av en bilfärd i mörkret under en hemresa från Skåne förra helgen. Jag accepterade utmaningen. Nedan är resultatet.

Bilen rör sig stadigt framåt. Vägen kantas av mörkret. Det döljer de monster såväl som vänliga varelser som passeras förbi. Ljuden tycks dovare än i dagsljus, mer avlägsna. Gula punkter fångas av helljusen och jag bländar av. Försöker undvika att bländas av det klara ljuset när bilen passerar. Helljuset på igen och tunneln i mörkret blir tydligare, rakt fram. Kurvorna känns i magen och en ofrivillig gäspning blir första tecknet på att det är dags att byta förare.
Vägen fortsätter utan parkeringsplatser att stanna på. Till sist får en busshållplats duga och bilen bromsas in tills den står helt still. Kylan utanför skyndar på stegen och snart sitter jag i baksätet bredvid  hunden. Jag klappar henne förstrött medan jag spanar ut i mörkret som åter börjar röra på sig. Som om jag vill få syn på något där ute. Något annat än vägen, träden längs dess kant och de enstaka bilarna som passerar oss med sina egna mål framför strålkastarna.
Det tar tid innan jag ser skuggan men när jag väl upptäckt den är den omöjlig att missa på grund av sin storlek. Definitivt större än bilen. Säkert över tio meter lång. Den far fram bredvid oss som en reflektion i bilrutan. Halsen försvinner utom synhåll och jag lutar huvudet närmare fönstret i hopp om att se var den slutar. En stjärna blinkar till i mörkret när den jättelika varelsen kastar en snabb blick åt vårt håll. Ljudet av de stadiga vingarna smälter ihop med motorljudet och gör det omöjligt att skilja dem åt. Svansen smalnar av till ingenting någonstans bakom oss.
Jag sitter tyst med blicken på vidundret. Undrar om den, likt oss, är på väg hem. Undrar om den vet vart den ska eller om den är lika vilsen som jag. Vägen svänger och bilen med den. Skepnaden hänger med som en trasig spegelbild och jag undrar om den använder vår bil som vägvisare. Kanske hoppas den att den väg vi tar är en väg som inte slutar i en brant klippvägg eller återvändsgränd. Stjärnögat blinkar till igen precis innan jag sluter ögonen. Bilens muller blir en vaggvisa och när de vita grindarna välkomnar oss hem är jag inte längre säker på om skepnaden i mörkret överhuvudtaget existerade.

3 kommentarer:

  1. ...och än idag kan bilisterna höra orden "I am fire, I am death" eka ute på den mörka, parkeringsfattiga vägen.

    SvaraRadera
  2. Mysig är nog inte rätta ordet här haha, men den var riktigt bra, som vanligt... Mörkrädd?

    SvaraRadera