Novell: Fågelsång

Liknande tema som ett tidigare blogginlägg, men här mer novell-likt beskrivet. :)

Det växer blommor under deras fötter. Solen strålar från en bekymmersfri himmel. Hon är medveten om att ljudet från bilarna en bit bort inte borde låta som fågelkvitter och att asfalten borde göra det svårt för grönskan att ta över. Men ändå står de där. Omgivna av fågelsång och grönska. Bister hård kyla bara några steg bort, där byggnaderna sträcker sig mot skyn utan att någonsin nå tillräckligt högt för att få ta del av dess lugna nyanser.

Visarna på klockorna går knappt att urskilja från där de står med händerna sammanflätade. Men de ljusklara stjärnorna går lika bra som solljuset, blommorna lyser lika klart. Tiden är bara en nödvändighet. Ett påminnelse om att de inte kan stå still i det gröna jämnt utan måste ut på den grå asfalten ibland. För om de bara står still där och låter tiden försvinna helt bortom kontroll kommer den grå röken antagligen att krypa närmare tills den tvingar bort färgen från blommorna, slingrar sig runt de lyckliga tu tills de kvävs eller tvingas ut ur sin gröna cirkel till den grå verkligheten. För hur otroligt färgstarkt blommorna än lyser kan bladen inte skydda mot det grå i all evighet. Skyskraporna, bilarna och asfalten låter sig inte ignoreras i längden.

Nej, det gröna är ingen skyddande mur som kan stå emot allt, det vet hon. Men en underbar liten plats är det. En paus från de gråaste musikpartierna. En fin melodistämma när asfaltens komp tycks extra enformigt. Med honom intill sig hoppas hon att blommorna ska vara och att de aldrig förlorar förmågan att översätta billjudet till fågelsång.