Tiden försvinner

Tiden har utvecklat en förmåga att försvinna. Visst kunde den göra det tidigare också. Jag har alltid haft lätt för att låta tiden passera på morgonen och stigit upp i senaste laget, varit sista personen klar när man ska iväg och suttit uppe sent på natten när tankarna suddat ut klockans visare. Men nu försvinner tiden allt oftare. Med fingrarna hopflätade med hans hoppar den genast iväg en tjugo minuter. En arm runt axlarna och där susar den utom synhåll igen. Ett skratt blir två timmar och innan man vet ordet av är det morgon istället för kväll, kväll istället för morgon.

Kommer tiden räta ut sig, uppföra sig bättre, längre fram? Kommer man lära sig tämja den och hålla den till en rak linje? Kommer det bli lättare att släppa taget om en hand för att hålla fast i tiden istället? Och är det verkligen värt det, släppa taget för att se tiden?

Inte kan vi vara ensamma om oviljan att skiljas, rädslan för att den sagolika drömbubblan ska spricka och överlämna oss till en bistrare och ensammare verklighet. Är det naivt att tro att drömmen kan behållas? Kan bubblan vara gjord av det starkaste materialet och verkligare än verkligheten utanför?

Jag vill inte titta ut ur drömmen för att kontrollera tiden. Jag vill ägna tiden och uppmärksamheten åt den som befinner sig bredvid mig i verklighetsdrömmen.