Första recensionen

Jag har fått min första offentliga recension, av min än så länge opublicerade Corielle. Recensionen är skriven av Björn Wirén. Opartisk pojkvän som han är lyckas han ändå få med både styrkor och svagheter. Ni hittar recensionen på hans blogg. Kort sagt tyckte han det var en fantasifull kortroman med högt tempo vilket gör att karaktärerna inte får så mycket utrymme att förändras.

Corielle är som sagt inte utgiven i nuläget men planeras att skickas till tänkbara förlag under våren, parallellt med mitt andra manus (arbetsnamn Silver Varg) som blev färdigredigerat i söndags. Första steget blir att skriva en synopsis/sammanfattning av vardera och fundera ut hur jag ska presentera mig själv. Kanske kan jag få lite hjälp från Björn.


Ps. Om någon tappat bort Mikael Hammarlunds blogg så har den flyttats till adressen mikaelhammarlund.blogspot.se.

Drakkart i Björnidet

Numera bor Drakkart i Hovshaga,
men han är inte här för att klaga.
Lägenheten tycker han är tillräckligt stor,
och det är där Kalle-Nalle, ugglan och Bear bor.

Nyligen, på uppdrag av mattes pojkvän,
var Drakkart ute ensam och flög igen,
Han tittar in här på bloggen för att berätta,
att Björn har skrivit sin version av detta.

Missat vem Drakkart Cool är? Han presenterades i början av året. Senaste gången han var med på denna blogg försökte han hjälpa en enhorning och man kan gå över till Astrids blogg för att se hur hans senaste försök gällande enhorningen slutade.
Som nämnt ovan har Björn bloggat om Drakkarts nyaste uppdrag. Rekommenderar att ni läser hans inlägg. :)

Novell: En grå värld

Utmaningarna fortsätter! :) Här kommer resultatet av den senaste utmaningen jag fått från Björn.

Om nån vill haka på och skriva texter med ovanliga huvudpersoner så är det fritt fram. :)

Grå visste att han var unik. Men han visste ocskå att alla de omkring honom - stora som små, mörka som ljusa, färgstarka som bleka... - också var det. Och att vara unik när alla andra är unika tyckte inte Grå var speciellt... speciellt. Det var inte denna vetskap som fick honom att överge tryggheten i den välbekanta mängden. Det var enformigheten i den ojämna omgivningen, kylan i de hårda dragen hos alla han träffade.

Grås räddning från enkelheten kom som en skänk från ovan. Bokstavligen. Den stora ovalen sänkte sig över honom och stängde ute den bleka vårsolen. Den mörka ytan var betydligt mjukare än allt som hörde till hans vardag. Äventyrslusten tog fatt i honom och han tryckte sig mot den underbara mörka ovalen från himlen. Han ville komma närmare. Han ville inte bli lämnad kvar i hårdhet och kyla igen.

Ovalen steg igen. Upp, upp, upp... och Grå hängde med. Den kittlande känslan var obeskrivbar när han fann sig flyga fram. Tiden tycktes oändlig innan turen vände nedåt igen. Han fann sig själv tillbaka på jorden. Nu var det rädslan för att det skulle ta slut där som fick honom att hålla i för glatta livet. Igen steg ovalen. Högt, högt, högt. Grå njöt av spänningen.

Det fortsatte så. Upp, upp, upp. Och så ner igen.

Den välbekanta terrängen under honom byttes mot kal gråhet. Ljusare och jämnare grå än Grå själv. När det inte längre kittlade i magen av farten och han vande sig vid de höga höjderna bestämde han sig för att det var dags att ta nästa steg. Han väntade tills ovalen var som högst innan han släppte greppet och lät sig själv falla som en sten genom den ljumma luften. Det kala underlaget närmade sig hastigt men Grå lät sig inte skrämmas. Orädd mötte han marken med ett leende, sköt ifrån och så var han i luften igen.

Med höga hopp tog han sig fram. Berusad av friheten och ensligheten. När en osynlig barriär satte stopp för hans färd stannade han för att andas. Han befann sig på en smal avsats en bra bit ovanför marken med bariären på ena sidan och ett stup på den andra. Knappt hade han konstaterat detta förrän alltihopa - avsats, bariär och Grå själv - rörde sig.

Känslan var annorlunda från Grås tidigare resa. Det gick inte uppåt. Inte heller nedåt. Istället vred sig plattformen över golvet i en båge. Jättelika pelare for förbi och avsatsen återgick till sin ursprungsposition. Knappt hade Grå sett hur pelarna försvann utom synhåll förrän nya dök upp. Allt vred sig precis som tidigare och det var då Grå insåg att han hittat slutet på sin resa. Ensam uppe på avsatsen var han unik. Och nu när han inte längre var omgiven av sina unika jämlikar betydde det faktiskt någonting.

Grå sträckte på sina kantiga oregelbunda sidor och njöt av att vara den enda grå stenen i en värld av pelare och osynliga barriärer.

Missat tidigare utmaningar? Läs min text om Kuddnah eller Björns om Draper Wot.

The Tribe - Lost

Den här gången tänkte jag prata om två tv-serier: The Tribe och Lost. Jag och Björn tittar på både just nu (jag ser om dem och Björn ser dem för första gången). Är halvvägs igenom säsong 2 av Tribe och en bit in i första säsongen av Lost. Att vi ser dem parallellt har fått oss att jämföra dem och det är det jag tänkte skriva om.
Min första tanke var att de är helt olika serier och de är de förstås. Men man kan hitta en hel del likheter.

I The Tribe har karaktärerna hamnat i en situation de knappt kan hantera. De vuxna har dött och den gamla ordningen med dem. Inga poliser, inga fungerande sjukhus, inga vuxna som kan komma och rädda dem.
I Lost hamnar karaktärerna på en ö utan tillgång till sjukhus och liknande. Ingen dyker upp för att rädda dem utan de tvingas klara sig själva, precis som i The Tribe.
Miljöerna är klart väldigt olika (en galleria i en stad och en ö mitt), men båda ligger i alla fall nära havet. :)

Vidare till karaktärerna. Jag och Björn har roat oss med att försöka hitta likheter och det är kul när man lyckas hitta karaktärer som är väldigt lika. Jag tar inte upp alla karaktärer här nedanför och några av dem tar jag upp flera gånger. Första namnen är karaktärer från The Tribe och det efterföljande är från Lost (observera att det finns en Jack i båda serierna...).

Lex - Sawyer

Denna är lätt att se för de som sett de två serierna. De beter sig som skitstövlar men har en mjukare sida som de ogärna visar. De flörtar hejdlöst med tjejer och drar sig inte för att luras eller utnyttja andra om de kan tjäna på det. De släntrar fram, övertygade om att de ser bra ut. En skillnad är dock att Sawyer läser...

Trudy - Claire

Enklaste jämförelsen här är att de både är gravida i början av serierna. Där kan man tycka att likheterna tar slut. Claire är självständig och ofta på glatt humör, Trudy klänger sig fast vid Bray och kan fräsa åt folk en bra bit in i serien. Jag kan dock hitta en till likhet, utöver graviditeten, som sker betydligt längre fram i serien. Men Björn har inte hunnit dit än så...

Jack - Sayid

De är de teknikkunniga. De som kan bygga ihop tekniska saker och få dem att fungera. De hoppas på att få kontakt med folk som kan rädda alla via radio. Utöver det är de dock rätt olika...

Zandra - Shannon

En till ganska självklar koppling. De bryr sig båda om sitt utseende och inser inte alltid allvaret i den situation de befinner sig i. De kan också dra nytta av sitt utseende för att få andra att göra arbetet åt dem.

Bob - Vincent

Kan inte låta bli, haha. :) De är båda hundar och har ungefär samma färg även om Bob har betydligt längre päls. De kan också skälla när det är inkräktare i närheten eller om det är något som skrämmer dem...

Bray - Locke

De är personerna som har koll på hur man hittar mat. Bray letar konservburkar i övergivna lagerlokaler, Locke letar vildsvin att jaga. De trivs också båda på egen hand. Bray charmar snabbt de yngre med trolleritrick när han dyker upp, Locke drar snabbt till sig Walts intresse. Utöver det är de ganska olika.

Tai-San - Locke

Denna jämförelse kan man också dra. De är säkra på sin sak och litar på att det som sker sker av en anledning. De litar på sätt och vis till högre makter båda två. Locke trivs på ön och Tai-San vill inte återställa världen till vad som var.

Ryan - Hurley

Snart börjar jag kanske famla efter halmstrån men Ryan och Hurley kan väl vara lite lika? De är vänliga, ofarliga. Tar inte så mycket egna initiativ men ställer ofta upp på andras.

Alice - Kate

Det är svårt att hitta någon bra karaktär i The Tribe att jämföra Kate med. Ebony med sin starka vilja som gör vad som helst för att rädda sig själv? Amber med sina starka ledaregenskaper? Danni med sitt förflutna (även om det är väldigt annorlunda)? Kate är ofta inte så känslokall som Ebony kan verka. Hon är inte så ofarlig och omhändertagande som Amber. Hon har inte en strikt syn på lagar och regler som Danni. Efter mycket velande kom jag fram till att Alice kanske är den som passar bäst. Alice kan ta hand om sig själv. Hon gör vad som behöver göras för det som betyder något för henne. Kanske är hon mer högljudd med sina åsikter än vad Kate är... Och så slutar deras namn på samma bokstav. ;)

Bray - Jack

En till jämförelse med Bray i. De hamnar båda i en ledarroll de från början inte vill ha. De är inte de mest sociala även om de har en bra förmåga att få folk att lyssna och se upp till dem. De har en känsla för rätt och fel och tar hand om de svaga.

Dal - Jack

Måste få göra denna jämförelsen också bara för att den är så lätt att förklara. De är läkarna i gruppen. Jack som jobbat som det och Dal som plockat upp en del från sin far. Dessutom har de en död far som var läkare. Jack är dock mer av en ledare än vad Dal är.

Tai-San - Sun

Dessa två har goda kunskaper om växter och hur de kan användas. Sen kan de båda prata på ett sätt som majoriteten av de andra karaktärerna har svårt att förstå (Tai-San kan prata i gåtor, Sun på annat språk).

Patsy - Walt

Walt har hunden Vincent. Patsy (och Cloe) har Bob. Att jag valt Patsy före Cloe är för att Patsy är mer social och orädd. Båda kan vara missnöjda med situationen. Båda kan klaga och bråka. Det dröjer inte länge förrän Walt blir vän med Locke. Patsy går iväg på egen hand för att hitta vad som verkar vara en vuxen.

Slutar diskussionen här eftersom inlägget blivit ganska långt. Båda är bra serier men som sagt väldigt olika även om man kan hitta paralleller. Om någon har sett delar av båda tv-serierna och har fler förslag på jämförelser så tas de glatt emot. :)

Novell: Berättelsen om Kuddnah

Kuddnah kom till som en färgstark och luddig karaktär, men allt eftersom dagarna gick insåg han att han inte var nöjd med sig själv.

Nakaldab var den han oftast brukade hänga med. Inte hänga på en krok då alltså, utan på en handdukshållare. För handdukar var vad Kuddnah och Nakaldab var. Kanske är badlakan ett bättre ord med tanke på deras storlek.

Kuddnah var som sagt inte speciellt lycklig. Han var grön och avundsjuk på Nakaldabs havsblå färg. Grön kändes som en mycket tråkigare färg, tyckte Kuddnah. Han bestämde sig för att det var dags för en förändring. Det skulle vara betydligt bättre att vara gul, tänkte Kuddnah.

När han påbörjade sin färgändringen insåg han att det var svårare att byta färg än han föreställt sig. Så när gula färgfläckar syntes lite här och var på den tidigare så fullkomligt gröna ytan gav Kuddnah upp. Att vara fläckig var kanske inte så dumt det heller, bestämde han.


Och det var berättelsen om hur handduken Kuddnah (nästan) bytte färg. En saga som kom till bara för att Björn inte var säker på att det går att ha en handduk i huvudrollen, och då kan jag givetvis inte låta bli att anta utmaningen. ;)
Håll utkik på Björns blogg för han har nämligen fått en utmaning i retur...

Mina verkligheter

Astrid skrev ett inlägg kallat Mina olika verkligheter, Björn hakade på och nu följer jag efter med ett eget inlägg. Utan vidare introduktion ska jag alltså lista mina verkligheter.

Björn

För många är det knappast någon överraskning att denna toppar listan över mina verkligheter. Sedan i januari har Björn tagit upp mycket av min tid liksom mina tankar, vilket säkert också har märkts i mina blogginlägg. Från början var denna verklighet en overklig drömvärld som kändes större och skörare än något annat i mitt liv. Nu har den haft tid på sig att bevisa att den finns. Allting känns tryggare, enklare, ljusare och helt enkelt bättre med pojkvännen i närheten. Det är den verklighet jag helst befinner mig i, den jag trivs bäst i. Oavsett om det innebär att sitta i soffan och låta tiden gå, prata långt in på natten, se hockey eller avgöra vad man ska äta.

Verkligheten

Här finns jobb och studier. Kanske borde sådant som matlagning och sömn också tas med här. Saker som behöver göras, en värld av borden.
Mitt jobb som amanuens på universitetet tar upp en del tid. Det är praktiskt taget en egen verklighet fylld av mejl, hantering av inspelningsutrustning, granskning av inlämningar och önskningar om att det ska finnas en bra parkeringsplats. För det mesta är det en helt okej verklighet att vara i. Även om den ibland tar upp mer tid och fokus än jag önskar så är det nog en verklighet (och en inkomstkälla) jag skulle sakna i längden.
Sen finns det studierna. Jag kan fastna här ibland, till exempel om jag sitter med en inlämningsuppgift. Men det är en opålitlig verklighet på så vis att den inte alltid är lätt att hålla sig kvar i. Andra verkligheter kan knuffa på studie-bubblan och få den att spricka, innehållet i den kan sjunka till botten som en tyngre variant av vatten och sänka den tills jag inte står ut med syrebristen.

Corielles värld

Corielle (ett av mina manus såväl som huvudpersonen i densamma) har funnits med mig så pass länge att det definitivt bör anses vara en av mina verkligheter. Under gymnasietiden var denna verklighet mycket stor men de senaste åren har den fått backa lite för att ge utrymme till nyare verkligheter. Corielles värld innehåller välbekanta karaktärer som stöttat mig. En spännande och tröstande värld som gett mig mod när jag behövt det. Det har varit en tillflyktsort som skyddat i mörka stunder då ovädersmoln gjort det svårt att vistas i andra verkligheter. I skrivande stund är det en verklighet jag gärna besöker i mitt skrivande, men det var länge sedan jag kände något behov av att försvinna dit för att undvika andra verkligheter.

Familjen

Kanske borde vänner och nära släktingar vara med i rubriken... Här finns i alla fall skämt och skratt utan oro för vad folk ska tycka.
Ett exempel på saker som sker i denna verklighet är besök på Boda Borg med syskon och kusiner (komplett med musik under bilresan, filmande av såväl misslyckanden som segrar, och glassätande i solskenet).
En verklighet som till stor del omgivit de andra. Ett tryggt hem bland personer som känner mig väl.

Andra verkligheter...

Detta är en spretig verklighet men försöker ändå sammanfoga den till en.
Det är en verklighet jag befinner mig i när jag viker papper i evigheter för att skapa prydnader att hänga i fönstret, virkar drakar (Drakkart), sorterar innehållet i den rörigaste kökslådan, städar ett skåp så noggrant att jag får leva i ett virrvarr av utdragna saker i flera dagar, programmerar och justerar kod i blogginlägg ...
Det är en verklighet med många världar i. Det är denna verklighet jag försvinner till när jag fastnar i en bok, försjunker i ett spel eller skapar egna världar och historier via mitt författande.
I denna verklighet trivs min envishet, min förmåga att fokusera och mitt tålamod som bäst. Svarar jag inte på tilltal är det oftast där jag finns. Gömd bakom en imaginär mur. En mur som gör allt utanför otydligare så att jag kan koncentrera mig på uppgiften framför mig.

Nöjer mig här eftersom jag tycker mig ha fått med mina verkligheter. Plus att längden på detta blogginlägg ändå är i längsta laget. :)

Att väcka pojkvännen

Björn skrev nyligen några enkla steg att följa för att sova längre än flickvännen (i hans fall jag) tänkt sig. Jag tänkte kontra med vad man kan göra för att få pojkvännen att stiga upp.

1.  Se till att kaffekokaren är förberedd. Det är inte så stor vits att få pojkvännen att vakna om han ändå somnar om i soffan...

2. Kontrollera (gärna flera gånger) att han har ställt in alarmet på lämplig tid. Visst kan man göra det själv också, men det är betydligt enklare att låta honom sköta det.

3. Osäker på om alarmet ringt än? Fråga och se till att han möter din blick så att du kan avgöra om han är ärlig.

4. När det är dags att gå upp: tjata. Påminn hela tiden om att det är dags att gå upp så att han omöjligt kan somna om.

5. Stiger pojkvännen inte upp frivilligt så kan några välriktade fingrar där han är som kittligast få honom att falla ur sängen (för har pojkvännen följt Björns steg ligger han ytterst). ... Ett alternativ är att kämpa sig fram till kaffekokaren och erbjuda kaffe på sängen, men jag har inte testat hur väl den metoden fungerar än.

Nycklar

"That's my front door, back door, and padlock to my first bike... The keys to my heart", säger karaktären Bray i tv-serien The Tribe om sina nycklar när han ger dem till den han älskar. Lite överdrivet kanske men nycklar kan ändå vara något betydelsefullt och den repliken är en av de repliker från serien som fastnat i mitt minne.

Ignorera cykelnycklar, det är roligare med nycklar som låser upp saker som är mer spännande än vingliga saker man kan ramla av. Jag har ett helt litet nyckelskåp (gjort i träslöjden) fyllt med nycklar. De flesta leder nog inte någonstans längre och majoriteten är sådana där små nycklarna till dagbokslås som är så lätta att få upp att man knappt behöver den medföljande nyckeln. De nycklarna är inte heller så intressanta så de lämnar jag bland andra bortglömda nycklar i det lilla nyckelskåpet.

Första viktiga nyckeln jag hade var i högstadiet där vi hade egna skåp med egna hänglås på. Det var ungefär samtidigt som det var populärt med nyckelband. Helst skulle nyckelbandet matcha ens kläder och många roade sig med att slå klasskamraterna med dessa färggranna nyckelband (inte för att jag vet vad som var så kul med det).

Nyckeln till hänglåset på skåpet byttes till en skåpsnyckel på gymnasiet. Nu var det ännu viktigare att inte slarva bort den eftersom den inte längre gick till ett hänglås som kunde knipsas av vid behov. Vid det laget var jag ganska van vid att ha ansvar för en nyckel.

Efter gymnasiet var jag utan nyckel i flera år. Husnyckel behövdes inte för det mesta, jag var sällan ensam hemma. Mitt nyckelskåp är som sagt fyllt med oanvändbara nycklar utan större betydelse, bara utfyllnad i ett annars tomt skåp.

Nu har jag däremot en nyckel igen. En viktig och betydelsefull sådan. En som inte kommer hamna i det bortglömda nyckelskåpets mörker. Den räcktes fram till mig i en knuten hand. En hand som öppnades och avslöjade nyckeln som ser ut precis som en nyckel brukar göra. Nu har jag den i säkert förvar i min ägo. Nyckeln. Ett tydligt tecken på att han litar på mig. Inte behöver vi nycklar till varandras hjärtan, vi är nog redan inne. En nyckel till ytterdörren däremot, det är en nyckel värd att ta vara på.