Novell: En grå värld

Utmaningarna fortsätter! :) Här kommer resultatet av den senaste utmaningen jag fått från Björn.

Om nån vill haka på och skriva texter med ovanliga huvudpersoner så är det fritt fram. :)

Grå visste att han var unik. Men han visste ocskå att alla de omkring honom - stora som små, mörka som ljusa, färgstarka som bleka... - också var det. Och att vara unik när alla andra är unika tyckte inte Grå var speciellt... speciellt. Det var inte denna vetskap som fick honom att överge tryggheten i den välbekanta mängden. Det var enformigheten i den ojämna omgivningen, kylan i de hårda dragen hos alla han träffade.

Grås räddning från enkelheten kom som en skänk från ovan. Bokstavligen. Den stora ovalen sänkte sig över honom och stängde ute den bleka vårsolen. Den mörka ytan var betydligt mjukare än allt som hörde till hans vardag. Äventyrslusten tog fatt i honom och han tryckte sig mot den underbara mörka ovalen från himlen. Han ville komma närmare. Han ville inte bli lämnad kvar i hårdhet och kyla igen.

Ovalen steg igen. Upp, upp, upp... och Grå hängde med. Den kittlande känslan var obeskrivbar när han fann sig flyga fram. Tiden tycktes oändlig innan turen vände nedåt igen. Han fann sig själv tillbaka på jorden. Nu var det rädslan för att det skulle ta slut där som fick honom att hålla i för glatta livet. Igen steg ovalen. Högt, högt, högt. Grå njöt av spänningen.

Det fortsatte så. Upp, upp, upp. Och så ner igen.

Den välbekanta terrängen under honom byttes mot kal gråhet. Ljusare och jämnare grå än Grå själv. När det inte längre kittlade i magen av farten och han vande sig vid de höga höjderna bestämde han sig för att det var dags att ta nästa steg. Han väntade tills ovalen var som högst innan han släppte greppet och lät sig själv falla som en sten genom den ljumma luften. Det kala underlaget närmade sig hastigt men Grå lät sig inte skrämmas. Orädd mötte han marken med ett leende, sköt ifrån och så var han i luften igen.

Med höga hopp tog han sig fram. Berusad av friheten och ensligheten. När en osynlig barriär satte stopp för hans färd stannade han för att andas. Han befann sig på en smal avsats en bra bit ovanför marken med bariären på ena sidan och ett stup på den andra. Knappt hade han konstaterat detta förrän alltihopa - avsats, bariär och Grå själv - rörde sig.

Känslan var annorlunda från Grås tidigare resa. Det gick inte uppåt. Inte heller nedåt. Istället vred sig plattformen över golvet i en båge. Jättelika pelare for förbi och avsatsen återgick till sin ursprungsposition. Knappt hade Grå sett hur pelarna försvann utom synhåll förrän nya dök upp. Allt vred sig precis som tidigare och det var då Grå insåg att han hittat slutet på sin resa. Ensam uppe på avsatsen var han unik. Och nu när han inte längre var omgiven av sina unika jämlikar betydde det faktiskt någonting.

Grå sträckte på sina kantiga oregelbunda sidor och njöt av att vara den enda grå stenen i en värld av pelare och osynliga barriärer.

Missat tidigare utmaningar? Läs min text om Kuddnah eller Björns om Draper Wot.