Novell: Flera månader senare

Detta blir lite av en uppföljare till ett av mina tidigare inlägg: Fågelsång.

Det är flera månader sedan bubblan kom till. De två har vant sig vid den välvda kupolen ovanför dem, vant sig vid att den vajar i takt med deras rörelser. Vant sig vid att traska genom den tunna hinnan och se den värld de bodde i tidigare på andra sidan, och sedan hitta tillbaka in i den mysiga tryggheten.

Gräset under deras fötter är fortfarande skimrande grönt och blommorna har inte slokat, medan världen utanför gått mot sommarens grönskande värme. Asfalten där är fortfarande kvar, men gråheten tycks inte riktigt lika matt längre. Lite av bubblans skimmer följer deras steg.

För båda är det mer bekant att hålla den andres hand, än känslan av sin egen. Sammanflätningen av fingrar har blivit vanligare än motsatsens tomhet. Rädsla och osäkerhet har ersatts av en trygghet att de inte är ensamma, att de har varandra.

Deras humör svänger i takt med varandras. Hans dysterhet drar ner henne och han faller med hennes tårar. Men i längden vinner lyckan. Glädjen över att vara två, i en bubbla som inte längre ser ut att kunna spricka av ett enda oförsiktigt andetag.

Bubblan har mer och mer blivit en naturlig del av omgivningen. Rädslan för det okända dränks i övertygelsen att de två ska hålla länge. De har börjat inreda det lilla utrymmet. De rensar bort det fulaste ogräset och kastar ut gruset som smiter in från den omgivande gråheten. Låter ärlighet stärka väggarna och trygghet tvätta bort de värsta rädslorna.

Det är flera månader sedan bubblan kom till, och den står stadigare än någonsin. En grönskande kupol i en värld som går mot sommar.

Den där rädslan

Har du någonsin drabbat av den där rädslan? Den där plötsliga, irrationella rädslan som praktiskt taget dyker upp från ingenstans och näst intill ger en panik. Var det den där enda tanken som satte igång det. Som sådde ett frö i halsen, ett frö som hastigt växer tills det knappt går att hålla tillbaka tårarna.

Har du någonsin drabbat av den där rädslan? Rädslan som inte har någon anledning. Som rädslan för mörker i klart solsken eller rädslan för sjömonster i en lugn simbassäng. Rädslan för motsatsen. Rädslan man håller inne så gott man kan, som man inte vill prata om. Den är för svår att förklara, rättfärdiga. Hur blir man av med rädslan när hotet inte existerar, när logiska tankar inte biter och sanningens motbevisande inte når fram till regnmolnet inombords.

Har du någonsin drabbats av den där rädslan? Känt hur trycket ökar där inne när det knyter sig i bröstet. Hur halsen svullnar och tårarna dyker upp oinbjudna. Tankarna som inte kan hejdas eller resoneras med. När trösten aldrig räcker till.

Har du någonsin drabbats av den där rädslan? Som när man ligger tätt intill den man älskar och inser hur mycket man verkligen behöver honom. Rädslan att han inte ska finnas där längre. Rädslan att förlora honom. Trots att man vet att han vill vara där. Att han älskar en. Trots att han finns där alldeles intill. Att han skulle krama om en om man sade något. Ändå låter man tårarna falla i tysthet och väntar på att rädslan ska ge med sig på egen hand. Eller att tröttheten ska ta över och låta en försvinna ner i drömmens säkerhet.

Har du någonsin drabbats av den där rädslan? Jag har.

Novell: Ett ljud i natten

Jag blev utmanad av Björn för ett tag sedan och denna novell är resultatet.

Mörkret slukade allt när jag lät sänglampan slockna. Skrivbordet, bokhyllorna, de gamla gosedjuren, sängen... Fönstret gjorde långsamt sitt och det svarta förvandlades till gråskalor och avslöjade de bekanta konturerna av mitt rum igen.

En lätt vind drog fram längs husets fasad, smekte fönstret och fick trädgrenarna nere i trädgården att rita svajande skepnader på den motsatta väggen. Jag blundade för att stänga ute det oroliga mönstret och lyssnade till den typ av tystnad som existerar i ett sovande trähus. Det knäppte i trät, enstaka väsanden från golvvärmen, susade i grenarna utanför...

Det var då jag hörde det. Ett ljud som inte hörde hemma bland de andra. Jag slog upp ögonen lagom för att se en ovanligt stor trädgren fara som en mörk skugga över väggen. Jag inbillade mig förståss. Lät den tilltagande vinden skrämma upp mig. Ändå kunde jag inte förmå mig att vända bort blicken från skuggorna på väggen och lyssna efter vad det nu var jag trodde mig ha hört. Skugggrenarna rörde sig kors och tvärs, som vinkande onaturliga armar. Den större skuggan for förbi igen och jag drog täckte tätare omkring mig för att kväva rysningen som fick håret på mina armar att resa sig.

Vinden fortsatte blåsa och huset suckade trött åt dess försök att rubba de stadiga väggarna. Skuggorna fortsatte röra sig tills den stora skuggan tog över igen. Men denna gång försvann den inte. Väggen var helt mörk. Täcket kunde inte dämpa hjärtslagens ökade takt eller de allt mer mardrömslika fantasierna som drog fram i mitt huvud. Odjur, monster, spöke, jätte...

Långsamt satte jag mig upp i sängen med täcket som en sköld mot mörker och kyla, mot monster och elakartade skuggor. Försiktigt kikade jag ut genom fönstret, ut i den stora trädgården utanför. Mina ögon möttes av mörker och skuggor. Mörka svajande grenar och deras flaxande skuggor i det ensliga ljuset från lyktstolpen borta vid grinden.

Ett ljud bakom mig fick mig att sno runt med uppspärrade ögon och andan i halsen. För en sekund var jag bländad av ljuset som smet in genom sovrumsdörren tillsammans med den mörka gestalten innan dörren åter stängdes. Jag andades ut ett vacklande andetag och väntade på att pulsen skulle lugna sig medan den nya skepnaden kom närmare. Sängen gungade till när han satte sig bredvid mig och en varm arm lades runt mina axlar. Den välbekanta tyngden skrämde bort det sista av skuggornas ondska. Jag kastade en snabb blick bort mot väggen - den stora skuggan var borta - innan jag trött slöt ögonen och lutade huvudet mot pojkvännen bredvid mig.

Första gången Björn utmanade mig mig resulterade det i texten Bilfärd i mörkret. Denna gång gick utmaningen ut på att skriva en novell med liknande tema (fast annan plats) som Skuggor i mörkret som han skrev för ett tag sedan.

Se gärna också våra andra skrivutmaningar:
Berättelsen om Kuddnah (jag)
Draper Wot (Björn)
En grå värld (jag)
Kalla Knut (Björn)