Mellantid

Jag var säker på att jag behövde vila. Sova och ta igen mig. Låta kroppen återgå till en vardag på småländsk stillastående mark. Smälta alla intryck av hav, hytt, drinkar och gungande.

Efter att magen utfodrats med den välbekanta Hovshagapizzan var det därför sängen som gällde, att klockan bara var fem på eftermiddagen spelade ingen roll. Men sömnen dök ändå inte upp på beställning. Jag var inte trött. Inte heller var jag pigg. Skymningen i lägenheten bakom de fördragna gardinerna gjorde att det varken kändes som dag eller natt. Magen var inte direkt orolig, men den hade heller inte nått ett stabilt läge. Ingenting var det ena eller andra, allt hade fastnat i ett mellanläge.

Vi pratade. Om viktiga som oviktiga saker, nytt som gammalt. Rösterna fyllde vad som kändes som en mellandag i väntan på den behövliga sömnen. Samtalet flöt på utan långa pauser men med ett lugn som passade mellanrummet vi fallit ner i.

Hungern var början till slutet av mellantillvaron. Skåp och kylskåp undersöktes i jakt på något ätbart som inte behövde lagas till. Sen kröp vi upp i soffan med varsin kanelbulle och varsitt stort glas med mjölk. Vi var inte helt närvarande i nuet, men inte helt borta heller. Fortfarande mellan. Det var mitt i natten när vi sedan återvände till sängen. Tröttheten hade krupit närmare, tankarna blivit lite mer slöa. Några mummlande meningar från halvsovande utmattade figurer senare så infann sig till sist sömnen och med den försvann mellandagens svävande mellanrumskänsla.