fredag 26 september 2014

Tidig morgon

Jag har börjat gå redan innan bussen åker. Orsaken som drivit mig ut i höstkylan tidigt på morgonen är på väg bort. Han har stigit på bussen. Jag kan inte låta bli att följa bussen med blicken när den väl kör iväg och försvinner utom synhåll. Mina fötter har självmant glömt bort att de ska röra på sig, så med bussen borta får jag börja gå igen.

Det tar inte lång tid att nå gångvägen. En hög trädbarriär skiljer den från den större bilvägen. Ljudet av någon enstaka morgonpigg bil låter avlägset när det tvingas sila genom bladen som inte kommer falla riktigt än. Det tydligaste ljudet är mina egna steg mot våt asfalt. Vänsterfoten låter mer än höger och jag funderar över om det är skornas fel eller om jag favoriserar det benet just nu. Den raka gångvägen kantas av enstaka gatlyktor som lyser upp och reflekteras i våta löv.

Jag glömmer nästan att svänga av på stigen upp till vår gård, men bara nästan. De röda trähusen ligger tysta runt gräsmattan i mitten. Trätrapporna vrider sig upp mot loftgångarna vars räcken nyligen målades vita. Mina steg försvinner i gräsmattan när jag genar över den för att nå rätt trappa. Ljudet som uppstår när jag kliver uppför trappan är bekant samtidigt som det förstärker den ensamma stämningen.

Jag behöver inte leta efter nyckeln, den är det enda som ligger i fickan på den nyss framtagna vinterjackan. Ljudet när den vrider om i låset är ännu mer välbekant. Med lätta fötter går jag in, jag vill inte störa grannen där under.

När dörren stängts och låsts åker skor och jacka av. Först då märker jag skillnaden, hur annorlunda lägenheten är. Flyttlådorna står kvar i hörnet, kartongerna efter den nyligen uppackade skänken ligger fortfarande kvar som hinder i hallen, sängen står tom i sovrummet. Allt är precis som förut men ändå ser allt underligt ut i mina ögon. För lägenheten har aldrig känts så öde.

2 kommentarer:

  1. Du underbara "svärdotter" :-) Vad älskad min son är, det värmer en mors hjärta. Han är borta en dag från dig och du är så ensam utan honom. Men försök ändå att hitta stunderna av trivsel när du är ensam, de finns, om du lyssnar och känner. Då blir stunderna ifrån honom inte så långa Jag är så glad att min son har fångat just ditt hjärta och tvärtom/STOR fredagsKRAM

    SvaraRadera
  2. Instämmer helt i det ovanskrivna, i egenskap av mor till bloggskrivaren :-)

    SvaraRadera