Rädslor och stenar

Ibland tänker jag att det är underligt hur sammanlänkade våra humör har blivit. Att jag börjar gråta för att han mår dåligt, en person som jag överhuvudtaget inte hade träffat för några år sedan. Men också att hans glädje kan lyfta oss båda.
Och ibland skrämmer kopplingen mig. När jag ser hur effektivt den styr mitt humör. När hans nestämdhet blir till stenar även jag kämpar med att bära.

Ibland tänker jag att det är underligt hur jag kan påverkas bara av att titta på honom. Hur en trist dag resulterar i ett fånigt leende så fort våra ögon möts. Hur jag plötsligt kan fyllas av lusten att bara rusa fram och krama honom. Och aldrig släppa taget.
Och ibland skrämmer det mig. När jag funderar över hur jag skulle överleva utan honom, hur mycket mörkare varje dag skulle te sig.

Ibland tänker jag att jag är så otroligt lyckligt lottad som har honom. Att vi hittade varandra, något vi båda tvivlat på skulle ske.
Och ibland skrämmer det mig. När det känns för bra för att vara sant, för bra för att vara verkligt.

Slutsatsen? Rädslorna och de extra stenarna bär jag gärna om det betyder att jag kan krama honom en stund till. För de lyckliga ögonblicken är ovärderliga.
Björn. Jag älskar dig.