Några tidningar ligger utspridda på bordet men jag rör ingen av dem. Även om någon skulle se intressant ut så har jag inte ro att sitta och läsa.
Det känns som att tiden står still när jag sitter där men jag kan ändå inte slappna av. Några tjocka ljus står på ett litet sidobord. Deras elektriska lågor bidrar till känslan av att tiden inte existerar här, att allt har frysts i ögonblicket. Klockan på väggen mittemot saknar sekundvisare och det är tomt bakom glasrutan där man betalar.
Ett lågt brummande från luftkonditioneringen är det enda tecknet på att jag inte fastnat i ett ögonblick. Bakom dörrarna vet jag att det finns en korridor, men de är för kompakta för att jag ska kunna höra steg eller röster från de som vistas där innanför. Dit jag snart ska.
Klockan är nästan halv nu, så tiden har rört sig en aning. Jag tar ett djupt andetag men armar och ben vill inte slappna av det minsta. Dörrarna öppnas och en man kommer ut. Jag hoppar nästan till av den plötsliga händelsen. Är det min tur nu? Nej, det var bara någon som redan klarat av sitt besök och ska hem. Dörrarna slår igen och mannen avlägsnar sig. Jag hör hans steg ända bort till dörren ut och sedan återkommer tystnaden.
Jag är trött. Dels är jag inte van att stiga upp så tidigt på dagen, dels är det utmattande att sitta på helspänn med ögon som är lite större än de brukar vara. Snart kommer någon öppna dörrarna igen och ropa mitt namn, le när jag reser mig och följer med in. Antagligen kommer min nervositet synas direkt. Det är nog få som passerar dörrarna med glädje och självsäkerhet.
Nu öppnas dörrarna. Den här gången är det för att det är min tur och jag reser mig upp från soffan. Väntan är slut men än är det inte över. Tandhygienisten ler när jag passerar förbi honom in genom dörrarna.