Den där rädslan

Har du någonsin drabbat av den där rädslan? Den där plötsliga, irrationella rädslan som praktiskt taget dyker upp från ingenstans och näst intill ger en panik. Var det den där enda tanken som satte igång det. Som sådde ett frö i halsen, ett frö som hastigt växer tills det knappt går att hålla tillbaka tårarna.

Har du någonsin drabbat av den där rädslan? Rädslan som inte har någon anledning. Som rädslan för mörker i klart solsken eller rädslan för sjömonster i en lugn simbassäng. Rädslan för motsatsen. Rädslan man håller inne så gott man kan, som man inte vill prata om. Den är för svår att förklara, rättfärdiga. Hur blir man av med rädslan när hotet inte existerar, när logiska tankar inte biter och sanningens motbevisande inte når fram till regnmolnet inombords.

Har du någonsin drabbats av den där rädslan? Känt hur trycket ökar där inne när det knyter sig i bröstet. Hur halsen svullnar och tårarna dyker upp oinbjudna. Tankarna som inte kan hejdas eller resoneras med. När trösten aldrig räcker till.

Har du någonsin drabbats av den där rädslan? Som när man ligger tätt intill den man älskar och inser hur mycket man verkligen behöver honom. Rädslan att han inte ska finnas där längre. Rädslan att förlora honom. Trots att man vet att han vill vara där. Att han älskar en. Trots att han finns där alldeles intill. Att han skulle krama om en om man sade något. Ändå låter man tårarna falla i tysthet och väntar på att rädslan ska ge med sig på egen hand. Eller att tröttheten ska ta över och låta en försvinna ner i drömmens säkerhet.

Har du någonsin drabbats av den där rädslan? Jag har.