fredag 14 februari 2014

Första steget

19 januari 2014 och jag är trött. Att jag redan sett större delen av filmen som spelas upp på den stora teven framför oss gör det inte lättare att behålla koncentrationen och dess längd förvärrar situationen ytterligare. Det är inte det att filmen är dålig, jag är bara trött. Björn sitter still, som vanligt, bredvid mig i soffan. Mikael i fåtöljen bortanför.

Jag byter rastlöst ställning i hopp om att det ska hjälpa. Björns soffa ger inte mycket till huvudstöd och det blir inte bättre hur mycket jag än skulle vrida mig, det vet jag sedan tidigare. Jag sneglar på Björn som har blicken fäst på skärmen, han verkar inte det minsta trött.

Undrar hur han skulle reagera om jag lutade huvudet mot hans axel ... Antagligen skulle han förbli lika orörlig som nu, oavsett vilka tankar som skulle fara genom hans huvud. Axeln ser lockande ut, precis i rätt höjd. Och så är det ju Björns axel. Björn som kanske tycker om mig. Björn som jag allt oftare tänker på och vill vara i närheten av. Björn som är så lätt att prata med, trots min blyghet.

Jag byter ställning igen. Vågar inte vila huvudet mot hans axel. Mer rädd för vad han skulle tänka än för hur han skulle reagera om jag faktiskt gjorde det.

Resten av kvällen sitter jag och försöker koncentrera mig på den bekanta handlingen på skärmen istället för Björn bredvid mig. Det går inte speciellt bra men till sist tar filmen slut.

Syrran klagar på min feghet när jag nämner tankarna för henne.
"Du skulle ha gjort det!" skriver hon. "Han skulle säkert ha blivit glad."
Kanske skulle han det, tänker jag. Kanske. Vad är det värsta som skulle kunna hända? Att han puttar bort mig? Jag har svårt att föreställa mig att han skulle göra det, rädd som han ofta är för att såra folk. Kanske nästa gång. Kanske vågar jag nästa gång. Jag ger mig själv en tyst utmaning, ett halvt löfte, om att jag ska våga översätta tanke till handling nästa gång.

Nästa tillfälle blir en fredag. Fredagen den 24 januari. Jag och Björn är ensamma. Vi sitter i soffan och pratar. Jag måste snart köra hemåt. Ska vara hemma till 19 är det sagt och klockan närmar sig obevekligt. Jag vill stoppa klockan ett tag, så att vi kan sitta där längre. Vill inte åka hem. Vet att jag inte kommer se Björn förrän på söndag och det känns som en evighet. Jag lovar i princip att höra av mig under lördagen men textmeddelanden känns som en klen ersättning för att sitta i soffan bredvid Björn och låta tiden vandra som den vill.

När han säger något om att han inte vill att jag ska åka kan jag inte längre låta bli. Och så hade jag i princip lovat mig själv att våga för en gångs skull. Hans axel är redan så nära att jag bara behöver vinkla huvudet lite. Han sitter still, som jag trodde att han skulle. Jag vågar inte vila huvudet någon längre stund men jag kan inte låta bli att le över mitt mod. Över att jag vågade. Över att han inte protesterade. Över att mitt huvud en kort stund rörde vid hans axel.

Det dröjer inte länge förrän mitt huvud faller igen och den här gången följer hans efter. Glädje blandas med nervositet. Händer detta verkligen? Stämmer det som jag börjat misstänka, som andra gissat sig till, att Björn gillar mig mer än som en vän? Lusten att åka hem sjunker ytterligare men klockan har redan blivit för mycket.

Det tar en bra stund för mig att komma iväg. Jag kommer inte hinna hem till sju, inte riktigt. Björn ser på medan jag tar på ytterkläderna. Vi kramar varandra, kanske lite längre än situationen kräver. Han är på väg att säga något men ångrar sig. Jag försöker få det ur honom men han har redan bestämt sig för att hålla tyst. Orden han tänkt säga förblir osagda. Kanske var det lika så bra just då.

Hela resan hem bakom ratten tänker jag på Björn. På hur våra huvuden vilat mot varandra en kort stund. På hur ovilliga vi var att skiljas åt. Jag försöker reda ut mina egna förvirrade känslor samtidigt som jag undrar över hans. Kaoset inom mig gör det svårt att svara på mina egna frågor. Hur vet jag vad som är vad när känslorna är nya? Jag svänger in på grusvägen och saktar farten ju närmare hem jag kommer för att få mer tid att tänka men gårdsplanen närmar sig lika säkert som klockan tvingade mig till att lämna Björns sällskap.

En av de första sakerna jag gör när jag kommit in är att meddela Björn att jag kommit hem och klockan är över tre på natten när jag tvingar mig själv till att sluta chatta med honom för att hinna få några timmars sömn. Det vore oartigt att sova sig igenom släktingarnas födelsedagsfirande.

Natten mellan söndagen och måndagen övernattar jag hos Björn igen och då blir det osagda äntligen sagt. En halv månad senare och jag har fortfarande lite svårt att greppa att drömmen jag, vi, befinner oss i är verklig. Men för varje sekund i hans närhet blir den lite starkare, lite mer verklig. Och jag är inte längre ständigt rädd för att vakna. Drömmen har varat för länge nu för att bara vara en dröm.

5 kommentarer:

  1. Om 40 år kommer du vara jätteglad att du skrev ner detta fina minne... Och vilken bra träning i att skriva om så känsliga ämnen. Du är så duktig på att fånga det där ömtåliga, det svåra men ändå så lockande...
    Man kan vinna så mycket om man vågar kasta sig ut där man inte kan vara säker på att någon fångar upp en ...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är ganska glad redan nu att jag skrev ner det. :)
      Det jobbigaste var nog att låta Björn läsa det först, att lägga upp det på bloggen efteråt var betydligt enklare.

      Radera
  2. Mycket modigt gjort! :) Lycka till med kommande steg. Jag hoppas det blir många!

    SvaraRadera
  3. åh va fint skrivet!!

    SvaraRadera