Kommer tiden räta ut sig, uppföra sig bättre, längre fram? Kommer man lära sig tämja den och hålla den till en rak linje? Kommer det bli lättare att släppa taget om en hand för att hålla fast i tiden istället? Och är det verkligen värt det, släppa taget för att se tiden?
Inte kan vi vara ensamma om oviljan att skiljas, rädslan för att den sagolika drömbubblan ska spricka och överlämna oss till en bistrare och ensammare verklighet. Är det naivt att tro att drömmen kan behållas? Kan bubblan vara gjord av det starkaste materialet och verkligare än verkligheten utanför?
Jag vill inte titta ut ur drömmen för att kontrollera tiden. Jag vill ägna tiden och uppmärksamheten åt den som befinner sig bredvid mig i verklighetsdrömmen.
Man kan ju alltid ta ut batteriet ur klockan och låtsas som ingenting ;)
SvaraRaderaÅ så fint Caroline... Får tårar i ögonen... Klart ni ska få ha denna första tid i eget koppel, styra den som ni själva vill och behöver... Eller tvärtom - släppa den loss och vända ryggen till medan den busar med grannarna! Kram på er bägge!
SvaraRaderaMycket fint skrivet!
SvaraRaderaBara strunta i tiden och kör på. :)
Vad vackert skriver. Njut av att vara i denna bubbla/KRAM
SvaraRadera