Jag vill vanligtvis förbereda saker i förväg. Packa väskan dagen innan. Ska jag stanna på universitetet över lunch eller inte? Vad ska jag äta? Var hittar jag en bra parkeringsplats? Jag vill vara förberedd på vad som än väntar.
Men när det kommer till mitt skrivande är det oftast tvärtom. Jag startar den lilla silverfärgade bilen och kör rätt in på minsta skogsvägen. Hoppas att bensinen räcker hela vägen till det okända målet.
Istället för att rita upp en plan att följa låter jag karaktärerna och händelserna leda mig framåt tills jag når slutet. Visst finns det risk att berättelsen fastnar, når en återvändsgränd eller rinner ut i sanden. Men att inte planera gör skrivandet mer spännande. Jag blir nästan som en läsare av mitt eget skrivande, en som upptäcker berättelsen nästan samtidigt som orden hamnar i dokumentet på datorn. Visst har jag ofta idéer kring vad som ska hända, personer som ska dyka upp eller platser som ska besökas, men mycket saknas när jag påbörjar ett nytt projekt. Det brukar finnas tomma luckor att fylla allt eftersom jag får syn på pusselbitarna. Jag låter orden stadga upp de oklara idéerna tills de står tillräckligt bra för att ta kliv framåt av sig själva. Ibland går det inte och idéerna vill inte röra sig, faller pladask och snubblar över sina egna fötter. Ibland växer de sig starka och det är knappt så jag hinner med i deras jättelika kliv.
Det låter kanske som att jag ofta inte har en aning om vad jag skriver när jag skriver det. Som om det bara blir en lång text som velar hit och dit och försöker undvika de största hålen. Lite mer kontroll än så har jag ändå. Jag har en början och oftast en riktning. Ibland även tankar kring slutet. Huvudkaraktären brukar ha presenterat sig även om jag inte alltid fått höra alla hemligheter. När jag sedan väl vridit om nyckeln i låset är det bara att fortsätta och låta berättelsen ta sig framåt, ord för ord, mening för mening, sida för sida...
... tills jag står där vid slutet av skogen med alla minnena inproppade i den lilla silverfärgade bilen och ett leende på läpparna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar